Nu har äntligen Elda börjat bli som en staff ska vara - morgontrött och sover gärna länge på morgonen   

Imorse blev det en snabbkiss klockan 07.00 sedan sov vi fram till 10.00

Strax efter 10.00 kom R med Snigel och Alva, dem ska spendera dagen med oss.

Milo är så snäll och go med dessa två tjejer, och de verkar gilla varann ganska så mycket. Snigel som är lite försiktigare av sig verkar ty sig lite grann till Milo och sitter gärna  intill honom   

Milo å andra sidan tycker mycket om Alva

Dessa tre gör verkligen sig ett omaka par, men de är gulliga tillsammans

Ju äldre Milo och blir och ju mer han träffas och umgås med andra hundar såhär under kontrollerade former desto bättre och lugnare är han. Jag gillar att han är så försiktig och trevlig mot dessa damer och lyssnar och läser deras kroppsspråk och signaler så fint. Han är verkligen en gentelman mot dem.

Något mer som överraskade mig igår var hur Milo betedde sig emot R:s mamma som vi spenderade några timmar med. Hon är enormt rädd för "kamphundar" och alla typer av hundar som ser ut som sådana. Hon har haft jätte dålig erfarenhet sedan tidigare av blandraser av denna typ som hoppat på och attackerat hennes hundar.

Igår frågade hon mig om jag ville ställa upp och hjälpa henne med att övervinna sin rädsla, då den börjat styra stora delar av hennes liv.

Självklart! Jag hjälper henne mer än gärna med detta, och hoppas att hon en dag kan se på våra raser såsom vi gör.

Vi bestämde att vi skulle börja med Milo och Elda, eftersom hon litar på att jag har årdning på dem.

När hon efter någon timme i samma rum kände sig redo att ta kontakt med Milo vände han försiktigt rumpan mot henne när hon närmade sig och stod helt stilla med svansen lite viftandes. Han var jättelugn och såg till att inte ta ögonkontakt med henne. Det var enormt tydligt att han på alla sätt han kunde visade hur vänlig han var och att han inte var ett hot mot henne. Han måste ha kännt av hennes osäkerhet och agerat på detta vis. Och såhär gjorde han alla tre gånger som hon klappande honom under kvällen. Är enormt stolt över honom!

Allt detta var så tydligt då han bara gjorde så när hon skulle klappa. När någon annan tog kontakt med honom var han sitt vanliga "staffiga" jag, med lite hoppande, pussande och svansen som går så att nästan kroppen går av på mitten.

Kanske kan Milo bli en bra terapihund för hundrädda i framtiden?   

Vi kommer fortsätta träffas och jobba på hennes rädsla gentemot mina hundar först och främst. Senaste hoppas jag kunna ta med henne på en av våra staffträffar, så hon får se och lära sig att inte bara mina hundar är snälla, utan också andra av denna typ.  

Även mot Elda är han en trevlig och snäll "lekfabror":

Sedan har vi en liten video på Elda som leker med Alva:

Och sist men inte minst, andra passet i våran klossträning.

Jag klickar fortf för att hon går upp på klossen och varvar med att träna mer stadga - att hålla sig kvar på den tills jag ger frikommando.

Hon är duktig och håller positionen riktigt bra tycker jag.

Nästa gång kommer vi börja klicka för att hon rör på baktassarna lite, känns som att hon förstår detdär med att hålla sig kvar på den nu.

Det är förskräckligt att se hur länder tror så fel och agerar så fel när det kommer till "farliga hundar" och lösningar till hundattacker.

Att tro att problemet kommer lösas i att förbjuda "muskelhundar" såsom min ras Staffordshire Bull Terrier, eller raser såsom American Staffordshire Terrier och Pitbull Terrier är idioti och tyder på stor okunskap inom ämnet hund.

Det finns en anledning till att bla våran Kennelklubb stöttar oss i denna fråga och det finns en anledning till att ett förbud inte är aktuellt i Sverige. Ett förbud kommer inte att stoppa de människor som använder sig av hundar i fel syften, som avlar på mentalt ostabila hundar och som föder upp blandningar av så olika raser att deras rasegenskaper krockar med varann - vilket resulterar i instabila och farliga hundar.

Våra renrasiga "muskelhundar" föds till större delen upp av seriösa uppfödare som värnar om rasen och dess mentalitet. Våra hundar är inte farliga, inte mer farliga än andra raser. Att vissa rasegenskaper skiljer sig mellan våra raser och andras stämmer, men inget som gör dem direkt farliga.

Det är men äkta sorg som jag lider för Danmark och alla uppfödare och hundägare av våra typer av raser.

Man vill införa ett rasförbud för vissa raser, alt. restiktioner som innebär att dessa hundar, såsom Staffordshire Bull Terriern, ständigt måste bära munkorg var den än befinner sig utanför hemmet. Hundarna måste alltid hållas kort kopplade och får inte lämnas bort till någon annan än ägaren. Detta kommer göra livet för dessa hundägare till ett rent helvete, för att inte tala om hundarna!!

Jag är så ledsen och så arg!!

Anser du också att detta är fel? Gå gärna in på länken nedan och klicka på "tummen upp" för att rösta emot lagförslaget! 

Når vi upp till 25.000 röster kommer tidningen ge dem förstasidan att skriva och berätta om våran fina ras och varför dessa lagförslag är galna! Detta är en enorm chans, Vi måste verkligen hjälpa Danmark med detta!!

http://ekstrabladet.dk/minsag/article1286950.ece?utm_source=tiny&utm_campaign=tiny

Idag påbörjade vi klossträningen som används för att lära hunden bakdelskontroll (att förflytta sig med hjälp av bakbenen). En hund är vanligtvis inte speciellt medveten om att de har en bakdel, vilket gör att de automatiskt använder sig mer av sina framben när de gör vändningar och likn. Genom att lära hunden att använda sig av sina bakben mer medvetet och aktivt, så får man mycket snyggare resultat i olika träningssammanhang och träningen blir framförallt lättare!

Vi kommer att jobba med denna metod för att bland annat få in fina utgångsställningar/fotpositioner i lydnaden.

Första steget i denna träning är att lära Elda att ställa sig på "klossen" med båda tassarna, samt kunna behålla denna position med båda tassarna på klossen = stadga, som vi har tränat på separat och som kommer behövas mycket i våran träning framöver. Nästa steg är att få henne att förflytta sig runt klossen med hjälp av sina bakben och hela tiden behålla båda framtassarna på klossen under tiden.  

Idag klickade vi för båda tassarna på klossen och även att hon höll positionen.  

Jag är så enormt imponerad på denna valp som lär sig så otroligt fort och kan behålla sin koncentration så enormt bra. I Videon början hon skälla vid något tillfälle då hon hör någon klampa i trappan. Hon blir alltså distraherad, men behåller ändå fokus och återvänder snabbt till sin uppgift utan att visa några tecken på att ha blivit störd eller förvirrad. Detta blev jag otroligt imponerad på! Hon är nog en undervalp!

Här kommer alltså dagens resultat:

Härmed går även jag ut med en varning till alla läsare om denna människa som utger sig för att vara en seriös uppfödare av rasen American Pitbull Terrier. Hon gör inget annat än att lurar sina valpköpare med egengjorda stamtavlor och falska löften.

Sprid gärna detta vidare till så många ni bara kan, på något sätt måste denna människa bara stoppas!!

Här kommer en länk till en bra sammanfattning om ämnet: http://www.rebekah.se/2010/01/09/sveriges-pitbull-klubb-ett-nytt-pahitt/

Här kan ni också läsa all information som finns, samt gå med i FB-gruppen för att "bojkotta BB's avel:

http://www.facebook.com/profile.php?ref=profile&id=712497255#/group.php?gid=224400214557

Vi behöver så många röster vi kan, för att bli hörda och lyckas få stopp på denna idioti!

Idag har vi haft ännu en trevlig dag med mycket passivitet och miljöträning.

Imorse åkte vi iväg till Änggårdsbergen och Änggårdens hunddagis för att hänga med på första promenaden i skogen tillsammans med M, hennes hundar och dagishundarna. Tanken var att låta Milo få promenera med lite hanhundar för träningens skull, med tanke på hans lilla "period".
Promenaden gick super, ingen reaktion eller tanke på att spänna sig åt någon hanhund.
Han är underlig Milo, men nåja, jag är glad att han sköter sig! 

Vi tog en myyysig promenad runt sjön där Milo fick tränat lite på att gå fint bland alla andra hundar och Elda fick åka snålskjuts i jackan - olycklig och pipandes såklart   

Milo gick förvånansvärt bra idag, inget dragande! Detta har blivit bättre sedan Elda kom, han har ännu mer vilja åt att hålla sig nära mig/oss, vilket såklart är positivt. Vanligtvis kan han bli lite uppspelt bland mycket andra hundar och gärna ligga på lite i kopplet. Dessutom sprang M:s Elsa och Doris lösa runt omkring oss, ändå hade han jättefint fokus på mig. Fina killen! 


Efter promenaden åkte vi hem och vilade en stund, sedan åkte jag och Elda iväg till min vän R med sina italienska vinthundstikar. Vi skulle få lite arbete gjort, så efter lite lek med de två damerna blev det passivitetsträning i en liten korg vid mina fötter.
Hon var olycklig en stund över att inte få springa iväg och leka, men det gick över mycket snabbare denna gången, och hon sov gott ett bra tag innan det var dags för mer lek, lite kiss och sedan återigen lite passivitetsträning.

Nu är vi hemma, och hundarna sover så gott här i soffan.
Leo är hos min älskade mor över helgen, han älskar henne över allt annat, mer än mig också   

En trevlig dag har vi haft idag. Resten av kvällen blir det mys i soffan 

Ofta när det disskuteras om att rädda hundar som far illa på något vis så kommer alltid kommentarer som att "man kan inte rädda alla", "bättre att låta dem somna in och slippa lidandet", "Att rädda en gör ingen skillnad i det stora hela" osv.

Visst, det stämmer till viss del. Jag kan hålla med. En hund lider inte av att få somna in, det är snarare vi människor som blir lämnade kvar som lider av att skiljas från sin bästa vän.

Men fortf kan jag inte släppa åsikten om att det visst spelar roll, att det visst gör skillnad, även om man bara kan rädda EN hund!

Man räddar ett liv, en individ, en själ! Detta liv får en ny chans till ett värdigt liv på våran jord, den jord som vi satte honom på.

Man kan inte rädda alla till varje pris, men man kan rädda någon, och den som går att räddas bör få den chansen. Även hundar som blivit mycket psykiskt eller fysiskt sjuka kan rehabliteras, och ger man bara en hund en sådan chans, så betyder det så enormt mycket.

Det ger iallaf. mig hopp om mänskligheten, om att det finns många goda och fina människor där ute som värnar om våra bästa vänner.

Jag önskar bara att alla hundar fick en chans...

Men alla hundar får inte det tyvärr, men vissa får. Och för varje enkild hund som får denna underbara chans, så rinner tårarna av glädje.

Tack alla underbara människor som kämpar för hundar som har det svårt!

För mig är det GULD!

Mina allra bästa resultat vid hundmöten har jag fått genom skvallerträning

Det hela går ut på att när hunden ser en annan hund så kopplar den det till att söka kontakt med dig - självmant

Hur går man tillväga?

Steg ett: I precis den sekund hunden får syn på en annan hund, klicka (alt. säg "bra") och belöna med godis. Man matar i stort sätt hunden under hela hundmötet. Det viktigaste i detta läget är inte att hunden kollar på dig, bara att den äter godiset. Alltså: "klick" -godis, "klick" - godis, "klick" - godis, hela, hela tiden, sålänge hunden ser den andra hunden.

Har man problem med att hunden "blockerar" sig så mycket att den inte vill äta godiset, så har jag med goda resultat på min äldsta hund helt enkelt stoppat godiset i munnen på honom = han tuggar det. Efter ett par gånger blev han mer mottaglig för godiset och valde att äta det.

Man måste också tänka på att inte möta en annan hund för nära, utan hålla sig på ett sådant avstånd i början att hunden inte blockerar sig så mycket att den inte vill ha godis. Så är det möjligt, öka avståndet såppas mycket under hundmöten i början.

Det är såklart också viktigt att erbjuda godis som är riktigt gott för hunden, såsom korv, köttbullar, leverpastej, kyckling, blodpudding eller något annat hunden tycker är gott.

Steg två: När man tränat detta konsekvent, vid varje hundmöte, en tid så testar man att avvakta med klicket och belöningen när hunden får syn på en annan hund. Förhoppningsvis får man då det beteende man vill ha - vilket är att hunden kollar upp på dig och undrar: "vart är godiset"?

Om hunden söker din kontakt, så gäller det att vara snabb med DUNDER BELÖNING! För detta är precis det man vill ha!

Sedan är det bara att nöta, nöta, nöta in detta beteende, och du får en hund som "skvallrar" till dig varje gång den ser en annan hund = kommer till dig och söker din kontakt.

Steg tre: Förläng tiden hunden ska söka din kontakt innan belöning kommer. Slutmålet är ju att hunden ska kunna bibehålla kontakten utan avbrott under hela hundmötet. Öka med sekunder, belöna - invänta nästa kontakt - vänta lite längre - belöna, osvosv.

Steg fyra: När detta sitter ordentligt så minska avståndet till andra hundar. Målet är att kunna passera med någon/några meters avstånd och ändå ha en hund som söker din kontakt under hela hundmötet.
Om hunden har svårt att erbjuda beteendet vid ett närmare möte kan det betyda att du gått för fort fram, då är det bra att backa lite i träningen och nästa gång inte gå lika nära. Man får minska avståndet successivt, alla hundar är individer och lär sig inte lika snabbt. Lägg upp kriterier som passar dig och din egen hund.

Det är viktigt att fortsätta belöna kontakten efter varje hundmöte en bra tid efter, så beteenden verkligen sitter. Sedan kan man successivt klara sig utan belöning också, men man får aldrig glömma att belöna då och då, så hunden inte tappar intresset.

Jag fortsätter gärna att belöna ofta även fast hunden kan det.

Detta är en ganska tidskrävande metod, som också kräver att man har bra timing = lyckas belöna vid rätt tillfälle.

Man får träna upp sig själv helt enkelt, för med bra timing och konsekvent träning tar det inte speciellt långt tid. Med mindre bra timing tar det såklart längre tid, men var i början koncentrerad på att se exakt när hunden får syn på den andra hunden och klicka och belöna SNABBT! Hunden kommer då ganska snart koppla andra hundar till godis ifrån dig.

Lycka till!

Här har vi en liten video på Milo när vi tränar stadga på plattsliggning.

Vi tränar väldigt korta pass just nu, då Milo fortf är lite låg när vi tränar inomhus pga Elda varit så missnöjd med att inte få vara med och träna.
Det går bättre och bättre dock, Elda börjar vänja sig och Milo vill iallaf träna. För några dagar sedan ville han inte ens det, utan stod mest och skakade. Han ÄR verkligen känslig min pojk.
Men, men, därför tränar vi kort, korta pass, så Elda inte hinner bli frustrerad och Milo får en positiv bild av träningen.

Nu är filmen ganska så dålig kvalite, och det kanske inte syns så bra riktigt vad jag gör. Men när han intagit positionen jag vill ha retar jag honom med att slänga godis på marken omkring honom, och jag vill alltså att han håller kvar sin position ändå.
När han sedan får sin frisignal vill jag att han kommer till mig, och inte tar godisarna som ligger på marken. Belöning får han alltså hos mig.

I samband med att jag börjat träna in frisignal på Elda har jag börjat träna om Milo också. Tidigare har jag använt "varsågod" som frisignal till allt. Nu kommer jag ändra detta och använda mig av en frisignal i träning när vi tränar just stadga - "fri" och en vardaglig frisignal, tex till maten, som fortf är "varsågod". Så denna träningen innefattarbåde stadga på plattsliggningen och träning på den nya frisignalen där godisarna på marken fungerar som bra störning på båda 

Här kommer också Eldas targetträning vi påbörjade ikväll - att dutta i handflatan. Detta kommer att bli grunden till lite apporteringsträning, där jag vill att hon senare kommer in med föremål i min hand.