Idag är den första dagen på länge där vi haft klarblå himmel, sol och VÄRME! Helt underbart verkligen!

Så jag och Milo bestämde oss för att ta en skön promenad i skogen med min goda vän Micha och hennes Dvärgpincher Junior. Jag valde att inte ta med mig Leo på denna promenad eftersom att vi tränar på att dessa två ska kunna gå ihop. Junior tycker valpar är lite läskiga och kan bli lite elak ibland.

Men idag gick det bättre än väntat! I skogen släppte jag Milo och efter en stund testade vi att släppa Junior också. De brydde sig knappt om varann! Sååå skönt.

Men har ni hört om en Dvärg Pincher som badar?! Haha, det har inte jag. Men jo, det gör Junior, utan massa lock och pock...han hoppar i självmant! Och han älskar det!

Milo är dock väldigt skeptiskt för detdär, men jag klickade lite i vattnet och det gick bättre! Idag stod han upp till magen och han stod också kvar ett bra tag. Så det går frammåt, och jag hoppas att han så småningom kan välja att bada självmant.

På hemvägen hände däremot något jättetråkigt....Junior fick ont i sin ena tass och har antagligen fått en liten sticka mellan tårna. Vi såg inget när vi kikade, men han vägrade att gå på benet och det var tydligt att han hade ont. Hoppas nu bara att det blir bättre och att ni slipper massa veterinärkostander.

Här kommer lite bildbevis också:

När Milo kom till oss som 10 veckors valp visade han tendenser på att få en väldig ångest när han blev lämnad ensam eller när han blev instängd. Därför bestämde jag mig fort för att burträna honom/ensamhetsträna honom med klickern, för att inte skapa mer ångest i samband med ensamheten.

I början gick det mycket sakta.

Steg 1: klicka varje gång han frivilligt gick in i buren.

Jag började genom att klicka för att han närmade sig buren, för att sedan fortsätta så tills han gick ända in.

Steg 2: Stänga burdörren, öppna igen - klick och så godis.

Detta gjorde jag många, många gånger för att han skulle tycka det var okej att dörren stängdes utan att få panik och vilja ut + att han var lite osäker på ljudet när man stängde till.

Steg 3: Ha honom instängd i buren korta, korta stunder och öka succesivt. Första gången bara 2 sekunder, sedan öppnade jag dörren, klickade och belönade (i buren), sedan ökade vi succesivt tiden sakta med säkert. Hela tiden satt jag bredvid så att han såg mig.

Efter ett par veckors träning så kunde han sitta i buren i stort sett hur länge som helst - sovandes såklart :)

Steg 4: Förflytta mig i rummet och gå runt i rummet medan han sitter instängd.

för att höja svårighetsgraden lite. Jag satt alltså en stund, reste mig upp, gick runt lite, pillade med något, gick tillbaka och satte mig, osv.

Steg 5: Förflytta mig bort från hans synfält.

Nu kände sig Milo trygg instängd i buren, sålänge jag syntes utanför. Därför la jag en filt över buren och började sitta i min säng som står bredvid buren där han inte kunde se mig längre. Självklart kände han min närvaro, men han kunde ju inte se mig, vilket försvårade det ännu en liten bit för honom. I detta steg var jag också tvungen att successivt öka tiden från noll igen, fast det gick betydligt fortare att uppnå målet, grunden var ju redan lagd.

Steg 6: Lämna honom ensam i buren och gå ut ur rummet.

Ja, det är alltså här vi är nu, det sista och svåraste steget. Här måste man som innan börja från noll och öka tiden succesivt och väldigt sakta. I alla fall om man har en hund som har väldigt svårt att skiljas ifrån flocken.

Jag började genom att bara gå ut ur rummet, stänga dörren och sedan gå in igen - öppna burdörren, klick och godis.

Här har vi alltså fått gå mycket sakta frammåt, och har uppnått 7 minuter. Jag kommer fortsätta mycket sakta, för att inte riskera att behöva backa i träningen om han börjar yla och skrika.

Övrigt: När hunden kan allt detta kan man ju också börja flytta runt buren till olika platser i sitt hem eller ta med den till andra när man är på besök, för att också vänja den vid att vara instängd/ensam även i andra situationer och miljöer! Jättebra om man te.x ställer ut mycket.

Vi började med detta när Milo var cirka 12 veckor, vilket betyder att vi nu har hållt på i 6 veckor. Oftast tränar vi 2-3 ggr/dag, dock inte alltid helger.

Det betyder i sin tur att detta helt klart är en tidskrävande metod som också kräver oändligt med tålamod! Däremot är jag fullständigt övertygad om att jag, när vi har uppnått målet, kommer att ha en hund som är fullständigt trygg i buren och att bli lämnad ensam i den.

För visst måste det väl vara skönt för hunden att slippa all dendär ångesten som många gånger förkommer i samband med ensamhets och burträning? Det tror jag i alla fall, så vi kör på!

Har precis kommit igång med bloggandet, så detta blir mitt första testinlägg :)

Har tänkt att använda denna bloggen till att först och främst skriva om min hundträning - våra framsteg och snedsteg, och framförallt våran utveckling tillsammans.

Min Samojedhane heter Leo och är 6 år gammal. Vi klickertränar.

Min Staffordshire Bullterrierhane heter Milo och är 4,5 månader gammal. Även vi klickertränar. Med honom har jag också bestämt mig för att uppfostra helt med posetiv förstärkning och genom "klickertänket". Än sålänge har det gått strålande, och jag tror verkligen på denna metoden!

Idag har jag och Milo också kommit igång med spårträningen. En god vän hjälpte mig lite i fredags, nybörjare som man är inom det området, och idag gick jag alltså mitt första egna spår :) Det gick bättre än väntat och Milo tappade det lilla spåret en gång, för att snabbt fånga upp det igenom och nå slutet! *glad*

Detta ska vi garanterat fortsätta med, jätte kul ju!

Såhär ser mina prinsar ut: