Idag var det kursavslutning på jobbet. Omplaceringen Bamse har mycket kvar att lära, men han har blivit så ennoooorrrmmmttt mycket bättre. Han har kommit ner på jorden och han har en enormt bra kontakt. Han VILL jobba, och när han är koncentrerad är han en superhund! Vi ska nu fortsätta jobba om veckorna såfort det finns tid över, för att bibehålla allt han har lärt sig.

Eftersom att hundarna kommer och går på jobbet så försöker jag alltid att hålla ett sorts känslomässigt avstånd ifrån dem. Visst tycker jag om dem allihopa, vissa mer och vissa mindre, men aldrig att jag tillåter mig själv att skapa några speciella band eller få några starka känslor för någon av dem. Allt för att skydda sig själv mot att dag ut och dag in behöva skiljas ifrån någon man älskar. Detta har funkat bra hittills!

Men...

 det är verkligen omöjligt att inte skapa några band eller inte få några känslor för en hund man tränar och jobbar med. Nej...det skulle vara omöjligt.

Bamselille har fångat mitt hjärta, och vi har kommit väldigt nära varandra.

Idag låg han i mitt knä (som han egentligen inte fick plats i) på rygg, ute på apellplanen under en vilopaus, o vi gosade och kliades.

Det var nästan så att tårarna började rinna, för det känns så sorgligt.

Fast...jag vet inte vad som känns mest sorgligt...Att han en dag kommer åka, eller att ingen faktiskt verkar vilja ha honom? Fortf ingen som visat intresse...

Han har verkligen fångat mitt hjärta...

Över till lite Milo-prat.

Idag stod Milo utomhus i en personalbur under kurstimmarna. En av deltagarna gjorde en misslyckad inkallning med sin stora doberblandning-hane, som sprang sitt egna race en stund. När han fick syn på Milo sprang ha såklart dit...

Jag tänkte att "nu smäller det väl säkert", då doberblandningen inte alltid är speciellt snäll mot alla hanhundar...men Milo sa inte ett ljud! De stod o nosade på varandra genom gallret en stund, sedan gick hunden iväg...

Blev väldigt positivt överraskad där faktiskt! Duktiga Milo =)

För att finna sig själv igen så måste man stoppa upp, fundera och känna.

Stanna upp, tänk, känn!

Jag tror att jag äntligen har gjort just detta - funnit mig själv, mitt riktiga jag. Jag har insett saker och jag känner mig rent av lycklig - på riktigt. En sådan glädje som egentligen inte går att beskriva, den bara finns där, hela tiden.

Mitt liv stannade upp, och tog en helt ny och okänd vändning. Att vandra in i ovissheten är alltid skrämmande till en början, men sedan blir det faktiskt spännande!

Att vara ensam har gjort mig starkare igen. Och så som jag har det nu, ja...jag stortrivs!

Att känna sig hel! För det är verkligen så jag känner mig just nu.

Att slippa tänka på någon annan än sig själv om man känner för det, det är en enorm frihetskänsla.

Jag trodde faktiskt inte att jag kunde känna såhär, men det gör jag, och nu förstår jag vad andra snackar om.

Livet är verkligen underbart! :) Tror inte det kan bli så mycket bättre!