Idag roade vi oss med att promenera i skogen.

Milo fick springa lös ett tag och röja, men med tanke på årstiden (alla djur med ungar) så blev det inte under hela promenaden.

Körde lite inkallning, och vid ett tillfälle (lukt på god fläck) fungerade det inte. Jag inser att jag måste träna ÄNNU mer inkallning, helst med störningar, annars går det super.

Kanske måste jag också jobba på att göra belöningarna ännu bättre!?

Det märks att Leo börjar bli gammal. I slutet av promenaden sackade han efter en hel del och lunkade på i sin egen takt. Han blev trött stackarn.

Man vill lixom inte se det, men jag har verkligen insett nu att Leo blir äldre, och att han inte kommer finnas för evigt. Det slog mig idag, och kroppen fylldes av en såndär jobbigt sorglig känsla. Älskade Leo har funnits hos mig sedan jag var 13 år gammal, nu är jag 20. Han har funnits vid min sida genom hela min ungdom, och bara tanken på att han kanske är borta om 3-5 år...det är oförståerligt...och jag önskar att det inte behövde hända.

Jag har redan tagit adjö av tre älskade hundar i mitt liv, men man vänjer sig aldrig. Varje gång är precis lika smärtsam, även om vissa hundar fastnar djupare i hjärtat än andra.

Leo är dock den hund som jag uppfostrat från start, haft sedan valp, och som är helt och hållet präglad på mig. Han är en del av mig helt enkelt...och vad ska jag göra utan honom? Han finns ju alltid där...eller?