Det föddes en valp som hade alla förutsättningar i världen att bli en underbar hund. Men valpen hade otur att han föddes hos någon som varken brydde sig vart han hamnade eller hur hans liv skulle bli.

Valpen blev till unghund, och det enda har visste om var slag, sparkar och hat. Han fick lära sig att hata andra hundar, och gjorde han inte som han blev tillsagd fick han återigen stryk.

Han pendlade mellan olika hem var och varannan dag, ingen trygghet någonstans...han visste inte ens vem han tillhörde eller vad som var hans hem.

En missförstådd unghund...

När jag första gången såg honom fanns där ingenting mer än tomhet. Han stirrade rakt fram och reagerade inte på något i hans omgivning. Han hade helt enkelt "stängt av".

Vi tog hem honom till oss, och bestämde oss för att försöka hjälpa honom upp på fötter igen, och det gick frammåt. Allt eftersom började "glimten i ögat" synas igen, han vågade göra hyss och han vågade leva! säkert för första gången i sitt liv. Och det var just det vi gjorde...vi lät honom leva.

Våran Prins fick en ny chans i livet, han fick en chans att känna på hur det var att bli älskad och omtyckt. Han behövde inte längre krypa ihop och slänga sig på marken varenda gång någon kom hem, eller bli rädd för höga, arga röster eller snabba rörelser. Han slapp allt detdär jobbiga, och fick istället dubbelt så mycket kärlek.

Han växte ut ur sitt skal, och han blommade ut. Vilken underbart kärleksfull hund det fanns där under ytan.

Prins fick äran att bo hos Erica, min goda vän. De älskade varann högt från första stund, och hon var det allra bästa alternativet för prins att starta ett nytt liv med. Ett riktigt liv...

Allt eftersom månaderna gick blev det dock värre. Han kunde inte släppa sin rädsla och osäkerhet för människor, och han började tycka det var jobbigt att vistas ute. Han visste inte hur han skulle betee sig bland folk, och han tyckte inte om det. Han började visa sin osäkerhet på sätt som inte är acceptabelt i samhället...

Någonstanns finns det en gräns på hur mycket en hund klarar av att ta, och Prins hade gått över den gränsen. Han var redan förstörd, de hade krossat honom. Han lyckades aldrig riktigt ta sig ur mörkret han så länge levt i, han lyckades aldrig lämna det bakom sig... Då och då bubblade det gamla upp i honom, utan förvarning.

Och pga det fick han avsluta sitt liv...

Pga andra människors grymhet fick han lämna våran jord inte ens 2 år gammal. För vad? Ja...FÖR VAD?

Vad fick de själva ut av att skada honom så grovt?

Vi gav honom en chans till ett normalt liv, men det var för sent. Både hans kropp och själ var redan så skadad att det egentligen aldrig fanns någon räddning. Det tog oss bara ett tag att inse det.

jag ångrar inte att vi försökte, men jag ångrar heller inte beslutet att låta honom få sin sista vila. Nu mår han bra, och han behöver aldrig någonsin möta en elak människa igen. Han slipper allt jobbigt och kan äntligen bli lycklig på riktigt.

På ett sätt blev det hans räddning endå...den bästa vi kunde lösa för just honom.

Men visst är det så....otroligt slöseri med liv...

Vi åkte till veterinären. Tiden var bokad till fyra. Jag var samlad ända tills vi stod vid disken för att tala om att vi var där, då bröt jag ihop och kunde inte hejda tårarna mer.

Vi fick komma in i ett rum direkt, och jag bjöd Prins på massor av goda köttbullar för att försöka lugna ner honom lite grann.

Mötet med vetrinären gick bra, han var enbart låg och undergiven. Den lugnande sprutan började verka fort, men Prins ville inte ge upp. Han kämpade emot tröttheten och hade svårt att slappna av. Men jag och Erica satte oss bredvid honom och klappade honom lugnande tills han tillslut la sig ner och somnade - snarkandes. Lillgubben...

Vi båda höll igen tårarna under hela tiden, men när veterinären kom in med dom sista tre sprutorna, som skulle få hans hjärta att stanna och avsluta hans liv...då grät jag igen...tyst, med huvudet vilandes mot Prins bakkropp.

Inom loppet av nåra sekunder var det sedan över. Hans hjärta slog inte mer. Veterinären gav mig en tröstande klapp på ryggen innan hon gick för att lämna oss ensamma. Och då släppte jag efter för tårarna...jag låg på golvet med huvudet och armarna över hans livlösa kropp, och där låg vi, jag och erica, i en timmes tid.

Jag ville inte gå, jag ville inte att det skulle vara sista gången jag såg honom...men jag visste ju att så var fallet, därför kunde jag inte slita mig.

Vi grät, men vi skrattade också när vi talade om alla hans tokigheter vi fått uppleva den korta tid han funnits i våra liv.

När sedan tiden började rinna ut, sa vi alla hejdå en sista gång, och jag viskade i hans öra att jag älskade honom och att han alltid kommer finnas i mitt hjärta. Vid dörren vände jag mig om igen, för att se på honom en sista gång. Hejdå Prinsen...tänkte jag.

Sedan lämnade vi honom kvar där i rummet, med sin boll tätt intill sig.

Vila nu ut Prins, i mitt hjärta finns du alltid kvar, och du kommer vara en av anledningarna till att jag kommer fortsätta kämpa ännu mer för alla hundar som har det som du haft.

Älskar dig föralltid!

Idag när jag och Milo skulle åka till jobbet skulle vi gå på bussen som vanligt. En äldre dam gick på innan oss med en liten hund i släptåg. När jag skulle stiga på säger busschauffören: "du får inte gå på, det får bara vara max en hund på varje buss".

Jag svarar att jag åker denna buss varje dag och det har många gånger varit flera hundar på bussen samtidigt, ingen har någonsin nekat mig att stiga på endå. Han säger bara: "spelar ingen roll, du får vänta på nästa"

Jag blir förbannad och frågar honom också om det är pga min ras som han vill neka mig att stiga på, men han hånskrattar bara.

Jag kände för att säga något dumt, men lät bli...Jag tog nummret på bussen och tänkte ta reda på om det verkligen stämmer som han säger. Och ja...tydligen är det så att man får neka en till hund att stiga på om det redan finns en på bussen, men man måste inte.

När jag gick i skolan hade hela klassen med sig sina hundar på bussen, alltså ibland runt 8-10 hundar på en gång. Det hade aldrig funkat om bara en hund fick åka åt gången...skulle halva klassen missa skolan då?

Nu hade jag tur att jag inte kom försent till jobbet på grund av detta...men jag kan inte låta bli att undra om han skulle ha nekat den gamla damen att gå på med sin hund om jag hade gått på innan henne? Allvarligt talat så tror jag inte att han skulle gjort det.

Om det var pga Milos ras, pga att han inte gillar hundar, eller pga han bara är ett pucko...det lär jag aldrig få veta. Men har aldrig stött på en sådan elak busschaufför tidigare, och hoppas att jag slipper i fortsättningen.

*arg*

Ja, tror ni det? Jag tror det, och hoppas! Idag skiner solen från en klarblå himmel, och det är jättevarmt!

Jag och hundarna tog en timmes promenad nu på morgonen, och vi alla tre njöt av varje sekund.

Sedan tränade jag och Milo upp frukosten i form av lite apporteringsträning. Vi har tagit någon veckas paus från detta, och det verkar ha hjälpt lite. Känner dock fortf att vi sitter lite fast...

Våra planer till våren/sommaren är just nu att hitta en bra spårkurs och/eller en bra kurs om upplet. Detta är vårat mål, att lära oss lite mer och testa om vi båda tycker det är så kul som det verkar.

Har varit i kontakt med en instruktör som gärna tränar mig privat, och som också pysslar med positiv förstärkning i sin träning. Kanske kan det vara något för oss? Jag tror det.

Till hösten ska vi också försöka komma med i en specialsökkurs, det verkar kul!

Ikväll blir det att åka iväg till jobbet, och träning av hund. Hunden i fråga har under två veckor utvecklats fint, och hunden är inte dum. Han lär sig fort.

Ha en bra vårdag!

Michas underbara staffbebis växer som bara den, och nu är det inte långt kvar tills han får komma hem! 7 veckor och två dagar fyller dem idag :)

(två dagar var viktigt att nämna tycker micha, haha).

Här kommer dem, från vänster:

Buddha, Benji, Sessan och Östen

Idag tog jag och en gammal vän en timmes skön promenad tillsammans. Jag och Milo och hon med hennes två hundar. Bra träning för Milo återigen att kunna hålla stressnivån nere tillsammans med andra hundar på en vanlig promenad. Gick betydligt bättre denna gången, säkert mycket pga hennes hundar båda är hanar.

Trött blev han iallaf, så nu ligger han och sover!

En trevlig lördag :)

Idag startade dagen tidigt med en långprommis i skogen, på hemvägen gick vi genom kyrkogården. Älskar att gå där, så tyst, lugnt och vackert :)

Sedan har jag städat medan hundar lekt och sovit.

Senare tog jag och Milo en ensam promenad där vi tränade lite och klickade lite hundmöten. När vi kom hem fick han ligga en stund i buren medan jag och Leo och tog en promenad.

Hundarna är så enormt annorlunda när vi går en och en. Ingen drar, inte hysteriskt luktade! När dem går tillsammans så blir båda extremt "luktiga" och drar gärna frammåt.

Väl hemma bestämde sig milo för att ta en tupplur, och då brukar han se ut såhär:

Såhär brukar det också gå till när hundarna ska "leka".

Leo tar beslag på alla leksaker som ligger framme, i detta fallet tuggar han på ett märgben och har gömmt bollen mellan sina ben. Milo ligger snällt och väntar på ett tillfälle att sno åt sig något av dem

När Leo sedan är liiiiite ouppmärksam så lyckas Milo snabbt att roffa åt sig någon av sakerna, i detta fallet alltså bollen han hade mellan sina framtassar

Och det är också väldigt kul att sysselsätta sig med att putta ner bollen ifrån soffan, för att sedan hämta den igen och göra om samma procedur :) haha, tokgubbe!

Idag kom Linn och Ia på besök hos oss. Vi tog en jätteskön promenad på två timmar. Först lite i stan, sedan gick vi längs med havet. Ia badade! Haha, Milo var väldigt tveksam till att gå i men doppade benen iallaf ;)

Meningen var väl att Milo ska få träna på att gå ihop med tik, och endå kunna promenara som vanligt. Idag blev det lite jobbigt för honom, och det resulterade i en hel del dragande. Men jag är endå nöjd med hur det blev, och han lugnade ner sig jätte mycket i slutet.

Vi tränade också lite passivitet, vilket Milo också behöver träna på tillsammans med och i närheten av andra hundar. Så vi satt på en bänk vid havet och kikade på fåglarna och pratade :) Jättetrevligt!

Tack för en jättetrevlig dag Linn!

Jättefina Ia:

Ia och Lin :)

Idag drog kursen igång på jobbet för våra omplacerade hundar.

Kul att träffa våra gamla skyddslingar och se hur bra dem fått det i sina nya hem :)

Vi bestämde att jag skulle vara med på kursen med en av våra nuvarande omplaceringar som verkligen behöver tränas med! Denna unghund är totalt ouppfostrad och har inte fått någon form av träning över huvud taget! Det kommer bli enormt, enormt, enormt mycket jobb med honom!

Idag gick det väl som förväntat...ett yrväder som var över allt och ingen stanns mest hela tiden. Gap, skrik och stess.

Vi jobbade på så gott det gick, och i slutändan fick vi upp en väldigt bra kontakt jag och han, och vi kunde jobba med lite små övningar vid sidan om. Jag koncentrerade mig dock på kontakten mest - den behövs!

Det var ett tufft pass, verkligen! Men vi kämpar på. Och vi kommer fortsätta vara med på kursen sålänge han fortf är kvar hos oss. Förhoppningsvis hinner vi komma någonvart och kanske få lite ordning och reda! håll tummarna!