Det föddes en valp som hade alla förutsättningar i världen att bli en underbar hund. Men valpen hade otur att han föddes hos någon som varken brydde sig vart han hamnade eller hur hans liv skulle bli.

Valpen blev till unghund, och det enda har visste om var slag, sparkar och hat. Han fick lära sig att hata andra hundar, och gjorde han inte som han blev tillsagd fick han återigen stryk.

Han pendlade mellan olika hem var och varannan dag, ingen trygghet någonstans...han visste inte ens vem han tillhörde eller vad som var hans hem.

En missförstådd unghund...

När jag första gången såg honom fanns där ingenting mer än tomhet. Han stirrade rakt fram och reagerade inte på något i hans omgivning. Han hade helt enkelt "stängt av".

Vi tog hem honom till oss, och bestämde oss för att försöka hjälpa honom upp på fötter igen, och det gick frammåt. Allt eftersom började "glimten i ögat" synas igen, han vågade göra hyss och han vågade leva! säkert för första gången i sitt liv. Och det var just det vi gjorde...vi lät honom leva.

Våran Prins fick en ny chans i livet, han fick en chans att känna på hur det var att bli älskad och omtyckt. Han behövde inte längre krypa ihop och slänga sig på marken varenda gång någon kom hem, eller bli rädd för höga, arga röster eller snabba rörelser. Han slapp allt detdär jobbiga, och fick istället dubbelt så mycket kärlek.

Han växte ut ur sitt skal, och han blommade ut. Vilken underbart kärleksfull hund det fanns där under ytan.

Prins fick äran att bo hos Erica, min goda vän. De älskade varann högt från första stund, och hon var det allra bästa alternativet för prins att starta ett nytt liv med. Ett riktigt liv...

Allt eftersom månaderna gick blev det dock värre. Han kunde inte släppa sin rädsla och osäkerhet för människor, och han började tycka det var jobbigt att vistas ute. Han visste inte hur han skulle betee sig bland folk, och han tyckte inte om det. Han började visa sin osäkerhet på sätt som inte är acceptabelt i samhället...

Någonstanns finns det en gräns på hur mycket en hund klarar av att ta, och Prins hade gått över den gränsen. Han var redan förstörd, de hade krossat honom. Han lyckades aldrig riktigt ta sig ur mörkret han så länge levt i, han lyckades aldrig lämna det bakom sig... Då och då bubblade det gamla upp i honom, utan förvarning.

Och pga det fick han avsluta sitt liv...

Pga andra människors grymhet fick han lämna våran jord inte ens 2 år gammal. För vad? Ja...FÖR VAD?

Vad fick de själva ut av att skada honom så grovt?

Vi gav honom en chans till ett normalt liv, men det var för sent. Både hans kropp och själ var redan så skadad att det egentligen aldrig fanns någon räddning. Det tog oss bara ett tag att inse det.

jag ångrar inte att vi försökte, men jag ångrar heller inte beslutet att låta honom få sin sista vila. Nu mår han bra, och han behöver aldrig någonsin möta en elak människa igen. Han slipper allt jobbigt och kan äntligen bli lycklig på riktigt.

På ett sätt blev det hans räddning endå...den bästa vi kunde lösa för just honom.

Men visst är det så....otroligt slöseri med liv...

Vi åkte till veterinären. Tiden var bokad till fyra. Jag var samlad ända tills vi stod vid disken för att tala om att vi var där, då bröt jag ihop och kunde inte hejda tårarna mer.

Vi fick komma in i ett rum direkt, och jag bjöd Prins på massor av goda köttbullar för att försöka lugna ner honom lite grann.

Mötet med vetrinären gick bra, han var enbart låg och undergiven. Den lugnande sprutan började verka fort, men Prins ville inte ge upp. Han kämpade emot tröttheten och hade svårt att slappna av. Men jag och Erica satte oss bredvid honom och klappade honom lugnande tills han tillslut la sig ner och somnade - snarkandes. Lillgubben...

Vi båda höll igen tårarna under hela tiden, men när veterinären kom in med dom sista tre sprutorna, som skulle få hans hjärta att stanna och avsluta hans liv...då grät jag igen...tyst, med huvudet vilandes mot Prins bakkropp.

Inom loppet av nåra sekunder var det sedan över. Hans hjärta slog inte mer. Veterinären gav mig en tröstande klapp på ryggen innan hon gick för att lämna oss ensamma. Och då släppte jag efter för tårarna...jag låg på golvet med huvudet och armarna över hans livlösa kropp, och där låg vi, jag och erica, i en timmes tid.

Jag ville inte gå, jag ville inte att det skulle vara sista gången jag såg honom...men jag visste ju att så var fallet, därför kunde jag inte slita mig.

Vi grät, men vi skrattade också när vi talade om alla hans tokigheter vi fått uppleva den korta tid han funnits i våra liv.

När sedan tiden började rinna ut, sa vi alla hejdå en sista gång, och jag viskade i hans öra att jag älskade honom och att han alltid kommer finnas i mitt hjärta. Vid dörren vände jag mig om igen, för att se på honom en sista gång. Hejdå Prinsen...tänkte jag.

Sedan lämnade vi honom kvar där i rummet, med sin boll tätt intill sig.

Vila nu ut Prins, i mitt hjärta finns du alltid kvar, och du kommer vara en av anledningarna till att jag kommer fortsätta kämpa ännu mer för alla hundar som har det som du haft.

Älskar dig föralltid!

 

Robert

17 april 2008 19:55

Vila i frid prinsen. Känner så mycket hat mot dem som gjort dig så illa. men nu får du äntligen din vila. Nu får du springa fri och leka med dom andra hundarna..Du kommer alltid finnas i mina tankar.Saknar dig prins Hoppas vi ses igen ;(

Till alla er fega jävlar som roar sig med att förstöra hundarnas liv. Må ni brinna i HELVETET Fy fan för er!!!!

 

Annki & Snickers

19 april 2008 09:13

Nu grinar jag igen.Reija hade i alla fall ett bra kort liv medans stackars prinsen hade ett he***te tills du hittade honom.Ni gjorde rätt absolut det vet du att jag tycker.Men han fick alltså flera sprutor?Reija fick bara 1 och det gick på nån sekund bara-otroligt fort.

 

Annis

19 april 2008 17:52

Vila i frid fina Prins!

http://www.kalinsi.webb.se

 

Lin

20 april 2008 06:01

Vila i frid !!

En modig hund som öppnade sitt hjärta och släppte in sin nya matte!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Inte helt planerat, men tillslut blev det så ändå   Elda födde 7 valpar för 2 månader sedan. 6 tikar och 1 hane. Den förstfödde lille prinsessan fick bli en del av vår familj, och heter nu Pretty Angel´s Cold Asches Of Fire a.k.a "Aska".   Hon ha...

Oj, här ser jag att det har varit tyst allt för länge sedan sist! Konstigt detdär, med att man i perioder helt tappar lusten av att skriva!? Jag som annars älskar just detta, och att dela med mig av tankar, tips, träning, vinster, förluster, glädje o...

I oktober 2009 blev vi medlemar i Swedish Working Bulldog Göteborg, som är en lokalgrupp under Swedish Working Bulldog Association. Resan har gått ganska snabbt, och nu, snart två år senare är jag själv kassör och träningsansvarig i föreningen, och...

Idag åkte jag och Elda iväg och tränade lite inför tävling med M och Elsa. Vi kommenderade varann, och gick igenom alla momenten i lydnadsklass 1.   Kändes bra att göra detta, så man vet lite vart man står i dem olika momenten "på riktigt".  ...

Jag har fortfarande varit enormt dålig på att uppdatera bloggen. Det har varit så mycket runtomkring, och alla har vi väl perioder då man inte har lika stor motivation till skrivandet antar jag.   Nåja, hundarnas träning har inte trappats ner, sn...