Idag har jag städat och tvättat, så det har mest blir promenader för hundarna + lite apporteringsträning för Milos del.

Imorse var vi ute 45 minuter vid havet, och nu är vi nyligen hemkomna från 1,5 timmars promenad i skogen och runt kyrkogården.

Hundarna har skött sig fint, och Milo har fått gå i sitt nya halsband - ett jättesnyggt svart/rött där det står "STAFF" på :) Sååååå fint!

Ja, nu när äntligen solen lyser och värmer så skönt så kan Milo få vara ute om dagarna på jobbet. Iallaf de dagar då vädret tillåter det!

Idag har han fått sitta i en mysig utegård. Det var lite skällande i början, men nu ligger han tyst och fint och solar sig :) Det är nog roligare för honom att kunna vara med på ett annat sätt och se när vi jobbar, än att sitta för sig själv inomhus.

Vi hoppas på fler soldagar nu!!

Idag åkte jag och Milo iväg till goda vännen Erica för att äta lite god mat och snacka skit :) Leo fick stanna hemma, det var såå varmt ute och jag kände inte för att släpa på honom på bussar och spårvagnar i den värmen tillsammans med en jobbig Milo.

Till och med Milo tyckte nästan det var olidligt på bussresan hem!

Vi hade iallaf jätte trevligt, och det var bra träning för Milo att lära sig slappna av även hemma hos andra.

Han sov så fint största delen av tiden, sedan busade vi en del också.

nöjd med dagen, och han har också börjat sköta sig som vanligt inne i stan nu, god kontakt och inget hoppande på människor. Kanske börjar den perioden gå över! skönt i så fall!

Ja, ÄNTLIGEN!

Idag gick jag, Milo och långlinan bort till sannabacken där det var fullt med folk. Småbarnen hade fotbollsmatch och folk låg och solade på gräsmattan eller satt på bänkarna och åt glass.

jag och Milo gick en sväng och kikade på allting, sedan ställde vi oss i ett hörn, lite längre bort, och tränade lite. Idag blev det mestadels apportering och inkallning med kamplek som belöning!

Fick jättebra rekationer på det!

Apporteringen verkar ha släppt massor. Idag kunde han stå STILL flera gånger med apporten i munnen i flera sekunder och invänta sitt "tack".

Jag kastade iväg den ett par gånger också, och han hämtade den fint och kom med den.

Är jättenöjd, och jag hoppas att det fortsätter såhär framöver!!

Bilder får ni dock vänta med, hur länge vet jag inte. Milo har bitit sönder min nya mobil...ska försöka köpa en ny efter löningen.

Milo har inte bitit på saker under hela det år han har levt. Det är väl en och annan laddarsladd som har gått åt, men inget märkvärdigt egentligen. Men nu kommer det, när han fyllt ett år, och han verkar ha kommit in i någon väldig "bitperiod". Jätte tråkigt, då min älskade nya mobil fick lida, och i vardagsrumsväggen har vi numera ett stort hål...*suck*

Låter den tala för sig själv:

http://www.youtube.com/watch?v=wIzP1dnWqkY

Idag har vi haft en lång dag. Den började med jobbet från klockan åtta till klockan ett. Snabbt hem för att sedan bli uppplockad av Erica och Anders 15 min senare. Vi lämnade av Leo hemma hos mamma, så han slapp åka i varm bil flera timmar, och åkte sedan vidare till Strömstad där vi skulle kika på en kull med Am Staff valpar till Erica. 7 valpar, alla tikar, varav tre stycken otingande.

Två bindle och en röd. Där satt vi i det skinande varma vädret och gullade med dessa sötnosar i ungefär 1,5 timmar. Man kunde ju inte slita sig.

Tillslut blev det iallaf den röda tiken - som ska få namnet Kira, som dem bestämde sig för och tingade. Så snart ska Milo också få en tjejkompis :) såååå kul! Själv fastnade jag för det busigaste, vildaste och bitigaste brindletiken, och hade inte tackat nej till att ta hem henne! Om man bara hade haft mer tid och mer pengar...

Efter samma resväg hem, plockade vi upp Leo igen, och jag blev hemskjutsad. När jag sedan efter en kvällsprommis står vid ytterdörren hittar jag inte mina nycklar...dem är borta.

Ringer till Erica, men dem finns inte i bilen heller.

Batterierna på mobilen är så gott som döda, men jag lyckas få tag på mamma som är i Finland (med mina extranycklar).

Jag var trött och helt och hållet less på alltihop...men tillslut hittade mammas killes son nycklarna på gruset hemma hos dem.

Så där fick jag vänta i ca 40 minuter innan jag äntligen fick mina nycklar och kunde komma hem!!

Nu är jag verkligen helt slut, en lååång lördag. Så nu blir det sängen för oss alla tre!

Det föddes en valp som hade alla förutsättningar i världen att bli en underbar hund. Men valpen hade otur att han föddes hos någon som varken brydde sig vart han hamnade eller hur hans liv skulle bli.

Valpen blev till unghund, och det enda har visste om var slag, sparkar och hat. Han fick lära sig att hata andra hundar, och gjorde han inte som han blev tillsagd fick han återigen stryk.

Han pendlade mellan olika hem var och varannan dag, ingen trygghet någonstans...han visste inte ens vem han tillhörde eller vad som var hans hem.

En missförstådd unghund...

När jag första gången såg honom fanns där ingenting mer än tomhet. Han stirrade rakt fram och reagerade inte på något i hans omgivning. Han hade helt enkelt "stängt av".

Vi tog hem honom till oss, och bestämde oss för att försöka hjälpa honom upp på fötter igen, och det gick frammåt. Allt eftersom började "glimten i ögat" synas igen, han vågade göra hyss och han vågade leva! säkert för första gången i sitt liv. Och det var just det vi gjorde...vi lät honom leva.

Våran Prins fick en ny chans i livet, han fick en chans att känna på hur det var att bli älskad och omtyckt. Han behövde inte längre krypa ihop och slänga sig på marken varenda gång någon kom hem, eller bli rädd för höga, arga röster eller snabba rörelser. Han slapp allt detdär jobbiga, och fick istället dubbelt så mycket kärlek.

Han växte ut ur sitt skal, och han blommade ut. Vilken underbart kärleksfull hund det fanns där under ytan.

Prins fick äran att bo hos Erica, min goda vän. De älskade varann högt från första stund, och hon var det allra bästa alternativet för prins att starta ett nytt liv med. Ett riktigt liv...

Allt eftersom månaderna gick blev det dock värre. Han kunde inte släppa sin rädsla och osäkerhet för människor, och han började tycka det var jobbigt att vistas ute. Han visste inte hur han skulle betee sig bland folk, och han tyckte inte om det. Han började visa sin osäkerhet på sätt som inte är acceptabelt i samhället...

Någonstanns finns det en gräns på hur mycket en hund klarar av att ta, och Prins hade gått över den gränsen. Han var redan förstörd, de hade krossat honom. Han lyckades aldrig riktigt ta sig ur mörkret han så länge levt i, han lyckades aldrig lämna det bakom sig... Då och då bubblade det gamla upp i honom, utan förvarning.

Och pga det fick han avsluta sitt liv...

Pga andra människors grymhet fick han lämna våran jord inte ens 2 år gammal. För vad? Ja...FÖR VAD?

Vad fick de själva ut av att skada honom så grovt?

Vi gav honom en chans till ett normalt liv, men det var för sent. Både hans kropp och själ var redan så skadad att det egentligen aldrig fanns någon räddning. Det tog oss bara ett tag att inse det.

jag ångrar inte att vi försökte, men jag ångrar heller inte beslutet att låta honom få sin sista vila. Nu mår han bra, och han behöver aldrig någonsin möta en elak människa igen. Han slipper allt jobbigt och kan äntligen bli lycklig på riktigt.

På ett sätt blev det hans räddning endå...den bästa vi kunde lösa för just honom.

Men visst är det så....otroligt slöseri med liv...

Vi åkte till veterinären. Tiden var bokad till fyra. Jag var samlad ända tills vi stod vid disken för att tala om att vi var där, då bröt jag ihop och kunde inte hejda tårarna mer.

Vi fick komma in i ett rum direkt, och jag bjöd Prins på massor av goda köttbullar för att försöka lugna ner honom lite grann.

Mötet med vetrinären gick bra, han var enbart låg och undergiven. Den lugnande sprutan började verka fort, men Prins ville inte ge upp. Han kämpade emot tröttheten och hade svårt att slappna av. Men jag och Erica satte oss bredvid honom och klappade honom lugnande tills han tillslut la sig ner och somnade - snarkandes. Lillgubben...

Vi båda höll igen tårarna under hela tiden, men när veterinären kom in med dom sista tre sprutorna, som skulle få hans hjärta att stanna och avsluta hans liv...då grät jag igen...tyst, med huvudet vilandes mot Prins bakkropp.

Inom loppet av nåra sekunder var det sedan över. Hans hjärta slog inte mer. Veterinären gav mig en tröstande klapp på ryggen innan hon gick för att lämna oss ensamma. Och då släppte jag efter för tårarna...jag låg på golvet med huvudet och armarna över hans livlösa kropp, och där låg vi, jag och erica, i en timmes tid.

Jag ville inte gå, jag ville inte att det skulle vara sista gången jag såg honom...men jag visste ju att så var fallet, därför kunde jag inte slita mig.

Vi grät, men vi skrattade också när vi talade om alla hans tokigheter vi fått uppleva den korta tid han funnits i våra liv.

När sedan tiden började rinna ut, sa vi alla hejdå en sista gång, och jag viskade i hans öra att jag älskade honom och att han alltid kommer finnas i mitt hjärta. Vid dörren vände jag mig om igen, för att se på honom en sista gång. Hejdå Prinsen...tänkte jag.

Sedan lämnade vi honom kvar där i rummet, med sin boll tätt intill sig.

Vila nu ut Prins, i mitt hjärta finns du alltid kvar, och du kommer vara en av anledningarna till att jag kommer fortsätta kämpa ännu mer för alla hundar som har det som du haft.

Älskar dig föralltid!

Idag när jag och Milo skulle åka till jobbet skulle vi gå på bussen som vanligt. En äldre dam gick på innan oss med en liten hund i släptåg. När jag skulle stiga på säger busschauffören: "du får inte gå på, det får bara vara max en hund på varje buss".

Jag svarar att jag åker denna buss varje dag och det har många gånger varit flera hundar på bussen samtidigt, ingen har någonsin nekat mig att stiga på endå. Han säger bara: "spelar ingen roll, du får vänta på nästa"

Jag blir förbannad och frågar honom också om det är pga min ras som han vill neka mig att stiga på, men han hånskrattar bara.

Jag kände för att säga något dumt, men lät bli...Jag tog nummret på bussen och tänkte ta reda på om det verkligen stämmer som han säger. Och ja...tydligen är det så att man får neka en till hund att stiga på om det redan finns en på bussen, men man måste inte.

När jag gick i skolan hade hela klassen med sig sina hundar på bussen, alltså ibland runt 8-10 hundar på en gång. Det hade aldrig funkat om bara en hund fick åka åt gången...skulle halva klassen missa skolan då?

Nu hade jag tur att jag inte kom försent till jobbet på grund av detta...men jag kan inte låta bli att undra om han skulle ha nekat den gamla damen att gå på med sin hund om jag hade gått på innan henne? Allvarligt talat så tror jag inte att han skulle gjort det.

Om det var pga Milos ras, pga att han inte gillar hundar, eller pga han bara är ett pucko...det lär jag aldrig få veta. Men har aldrig stött på en sådan elak busschaufför tidigare, och hoppas att jag slipper i fortsättningen.

*arg*