Kamphundar är ett kontroversiellt ämne efter flera uppmärksammade olyckor då människor attackerats. Kommunminister Mats Odell vill nu förbjuda hundarna. I ett första steg ska bostadsbolagen uppmuntras att förbjuda hundarna i hyreskontrakten. Om det inte fungerar blir det lagstiftning.

"Vill se trygghet"
- Jag vill se till att det blir trygghet för människor som bor i ett hyreshus eller en bostadsrätt. Det är inte en mänsklig rättighet att hålla sig med hotfulla hundar som hotar andra människor, säger Mats Odell.

Framavlade som aggressiva
Mats Odell säger att han tittat mycket på Danmark när han förberett det här förslaget. I Danmark förbjöd man den första juli kamphundar. Man listade helt enkelt ett tiotal hundraser och sa att de inte var välkomna i landet längre.
TV4: Hundägarna brukar samtidigt säga att det inte är hundarna det är fel på utan ägarna. Är inte det här att angripa det på fel sätt?
- Sverige är ett öppet land och det finns människor med olika livsstilar och läggning. Människor är en sak men om man håller sig med farliga djur som är framavlade just för att vara aggressiva då tycker jag att det är läge att ingripa."

Nu blåser det mer än tidigare emot de hundar man kallar kamphundar.   Kommunminister Mats Odell (kd) vill göra precis som i Danmark, och förbjuda tio hundraser.   Han säger själv att hundarna är avlade på aggressivitet, samt att problemet är stort i olika miljonprogramsområden.  
Förslaget är både fegt och dumt.  
Fegt därför att alla, inklusive Mats Odell själv, vet att det här egentligen inte handlar om hundarna.  
Det handlar om hundägarna.  
Genom att tala om förbud mot vissa hundraser istället för att diskutera grundfrågan – varför vissa hundägare, exempelvis i socialt utsatta områden, använder sina hundar för att skrämma omgivningen – slingrar sig Odell alltså förbi den grundläggande problematiken.  

Dumt därför att hundägare som använder hundar för att skrämmas antagligen är lika obehagliga för sin omgivning utan hund.   De killar och tjejer som i dag har dessa hundar kommer att fortsätta att ställa till problem, med eller utan hund.   Väljer de att göra det med hund, finns det ett stort antal hundraser som är betydligt farligare om man lär dem att rikta sin aggressivitet mot människa, än många av de tio raser Odell nämner.   De hundägare som skapar problem skulle alltså kunna fortsätta den hantering och träning av hund de gör idag, men med andra raser.  

Blir det då dags att förbjuda tio raser till?
När det gäller Odells påstående att dessa raser är avlade på aggressivitet, är det direkt felaktigt, i alla fall om han menar aggressivitet mot människa.   Några av de raser Mats Odell nämner i sitt förslag är avlade för att slåss – hund mot hund.   Men i den avel människor bedrivit under en lång tid har man, tvärtemot vad Mats Odell säger, avlat bort aggressiviteten mot människa.   Bland de övriga exemplen på hundar på Mats Odells förbudslista finns bland annat ovtjerkan – en hund som är avlade för att vakta boskap mot rovdjur som björn och varg.  
Mats Odell har alltså flera sakfel i sitt förslag, vilket jag finner anmärkningsvärt för en ledande politiker.  

Nästa problem, Mats – blandrashundar!
Låt säga att någon avlar fram en blandras på exempelvis schäfer, malenois, rottweiler och doberman.   Hur ska du göra med dem? Är de godkända eller hamnar de på förbudslistan? Och hur ska de kontrolleras – med obligatoriskt DNA-prov på samtliga nyfödda valpar?
Nej, Mats Odell, ditt förslag är fegt och dumt.  
Ge istället polisen större resurser och befogenheter att bedriva sitt arbete med olämpliga hundägare.   Öka möjligheterna till hundägarutbildning, så att fler hundägare lär sig hantera sina hundar, oavsett ras.  
Det sätt du nu visar handlingskraft på innebär bara att seriösa och ansvarsfulla hundägarna kommer i kläm.  

Av FREDRIK STEEN
Hunduppfödare och programledare för Hundcoachen i TV4."

http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/12/kamphundsproblemet-f-rtj-nar-en-b-ttre-analys

Man bör ha respekt för dem som riktar motiverad kritik mot och vill skydda sig själva, sina barn och sina mindre hundar mot större och aggressiva hundar. Detta problem bör särskiljas från en mer generell motvilja eller fobi mot hundar som ibland kommer till uttryck. I debatten om hur dessa intressen ska tillgodoses finns i huvudsak två läger - det ena anser att kamphundar är ett hundproblem och det andra hävdar att det är ett ägarproblem.

Något som talar emot ett rasorienterat förbud som det Danmark har infört och som Odell nu förespråkar är att det riskerar leda till att oseriösa hundägare går över till andra raser än de som omfattas av förbudet. Får man inte ha en pitbull eller amstaff så skaffar man sig en rottweiler eller dobermann. När också dessa raser missbrukats, hamnat i vanrykte och måste förbjudas, då går man vidare till schäfer eller boxer.

Ett annat sätt att kringgå ett rasförbud är att avla fram blandraser. Det kan bli svårt och resurskrävande att i varje enskilt fall utreda och fastställa om en hund genetiskt och därmed juridiskt verkligen omfattas av förbudet i det fall hundägaren hävdar motsatsen. Ett rasorienterat förbud innebär att olämpliga hundägarna hela tiden kan ligga steget före lagstiftaren och omvänt att seriösa hundägare med lagliga hundar felaktigt kan drabbas av förbudet.

Alla större hundraser kan med olämplig uppfostran förvandlas till aggressiva och lynniga kamphundar och många fler raser än vad som är allmänt bekant har i historien avlats fram för kampändamål. Ett rasförbud kommer därför successivt leda till att så gott som alla raser över en viss vikt och storlek måste förbjudas, varav många idag hålls som familje-, sällskaps- och brukshundar. Om man ändå vill införa ett förbud relaterat till raser och hundens egenskaper bör man vara medveten om detta och redan från början diskutera ett generellt förbud mot hundar över en viss vikt och storlek och minimera konsekvenserna för seriösa hundägare genom att exempelvis begränsa förbudet för sådana hundar till tätbebyggda bostadsområden.

Något som hellre bör övervägas är dock att ställa högre krav på hundägare och uppfödare. Om det för att få ha hund över en viss storlek och vikt krävs ett lämplighetsintyg, att man är ostraffad, att man genomgår en grundutbildning och att man regelbundet deltar i olika uppföljande aktiviteter, t.ex lydnadskurser, då sållar man effektivt bort merparten av de oseriösa hundägarna. Om man ålägger uppfödare att kontrollera att köparen uppfyller kraven minskar också tillgången på hundar som oseriösa hundägare kan skaffa sig. Att återinföra hundskatten eller något annat liknande obligatoriskt registreringssystem för större hundar skulle också bidra till en mer ordnad hundhållning.

Ett antal personer kommer naturligtvis att nonchalera eller försöka kringgå lagar och regler, t.ex genom att smuggla in och gömma hundar eller skriva över ägandet på bulvaner. Tyvärr är det också så att den typ av olämpliga hundägare vi har att göra med när det gäller kamphundar ofta är personer med en allmänt låg respekt för lagen. Det är inte ovanligt att en kamphund ingår som ett statusattribut bland flera hos den som är med i ett kriminellt gäng. Men det är en aspekt måste vägas in alldeles oavsett vilken typ av förbud eller regelverk man planerar att införa. Bättre lagar och regler och verktyg för polis och andra myndigheter bör ändå leda till att problemet minskar avsevärt i omfattning.

Detta leder in på en aspekt av kamphundsproblemet som ofta förbigås i debatten på grund av missriktad politisk korrekthet. Att hålla sig med kamphundar och att anordna hundkamper är ett utryck för en gangsterkultur som kommit till Sverige relativt nyligen och som utgör en del av en större och mer allmän demografisk segregationsproblematik. Problem med kamphundar återfinns i huvudsak i landets socioekonomiskt och kriminellt hårdast belastade bostadsområden. Det är rimligt att diskussionen och de konkreta åtgärder som planeras återspeglar detta. Många frågar sig säkert varför inskränkningar i hundhållning ska påföras alla generellt när de egentligen endast är motiverade för en liten och tydligt avgränsad målgrupp.

Att ett rasförbud fått dominera debatten beror på att det finns en utbredd okunskap om hundar i samhället. En utbredd uppfattning är att ett litet fåtal raser skulle skilja ut sig från hundar i allmänhet genom att ha exceptionella mördarinstinkter, låsbara käkar och andra olämpliga genetiska betingelser. Så är det inte och måste avföras som ren mytbildning. Konsekvent avel på aggressiva individer över lång tid kan ha viss inverkan på en hunds lynne men den är ändå marginell jämfört med hundägarens uppfostran av den enskilda hunden.

Alla hundar – t.o.m Paris Hiltons lilla ”knäaccessoar” – har 99% av sina gener gemensamma med den vilda varg de härstammar från. Alla hundar kan genom träning och/eller vanskötsel göras extremt aggressiva. Det finns egentligen bara två faktorer som avgör hur farlig en hund är – hur stor den är och hur den har uppfostrats av sin ägare. Detta måste vara utgångspunkten för debatten och för de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med det s.k kamphundsproblemet.

Jag är för övrigt själv hundägare och en av mina hundar har vid två olika tillfällen blivit tämligen illa biten av en pitbull. Uppkomsten av dessa incidenter kan i huvudsak tillskrivas den aktuella hundens problematiska bakgrund hos tidigare oseriösa ägare samt att den unga dam som räddat hunden från dessa omständigheter och vid olyckstillfällena var ägare till den inte riktigt var vuxen uppgiften att handha en hund av det slaget."