Det är en punkt jag tror att de flesta når en gång i livet (kanske flera?), och något jag själv har funderat på en hel del de senaste veckorna. En skrämmande känsla många gånger....

En dag så inser man att man står vid ett vägskäl där man måste göra nya val i livet. Välja en väg som i framtiden kommer forma ens liv på ett ellet annat vis. Och samtidigt som man också väljer sin väg, så lämnar man på något sätt sitt "ungdomliga liv" bakom sig och tar steget in i "vuxenvärlden".

Vid denna tidpunkt kan man påverka sin framtid...Det är nu det är dags att göra viktiga val i livet.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför denna känsla. Känslan att stå just där...mitt emellan det man är så van vid, och det man inte vet något om.

En del av mig vill stanna i tryggheten man har i det man vet allt om, medan en del längtar efter att ta steget ut i det okända.

Jag har ju så många drömmar, drömmar som då och då känns så oändligt långt borta.

Jag vet att man aldrig ska tappa hoppet, men vissa dagar känner man bara för att låta livet leva åt en.

De senaste månaderna har jag lärt mig så oändligt mycket om mig själv. Det känns som om jag har vuxit inom mig mer än jag gjort under mina 20 år på denna jord. Jag har fått nya synvinklar i livet, träffat människor som påverkat mig otroligt mycket och fått mig att fundera kring massor av saker, och som jag också tror gjort mig klokare.

Känner ni också dagar, då ni övervälls av en oändlig sorg? Att ni bara har lust att gråta, gråta, gråta. Man vet egentligen inte varför...känslan bara finns där. Kanske är det för allt jobbigt man stoppar inom sig, jobbiga saker som man möter ute i världen varje dag. Det gömmer man undan, sparar till en annan dag. Sedan kommer det, allt på en gång...

Just nu är jag förvirrad...För jag vet inte riktigt vad jag vill. Inte bara om jobb och karriär, för dom drömmarna är redan färdiga. Jag vet vad jag vill bli, en dag...någon gång...i framtiden. Tills dess...får jag kämpa på och jobba mig upp. sakta men säkert.

Men andra saker, såsom kärlek te.x Har man blivit djupt sårad av någon tidigare, så är det nog lätt att stänga av sina känslor och försöka att inte släppa in kärleken in på livet. Att inte tillåta sig själv att bli kär, eller att känna. Kanske vågar man inte riktigt...Och kanske behöver man tid.

Men hur vet man att man gör rätt val? Kan man veta det?

Jag kanske ska stå över kärleken ett tag till. Och känna efter hur jag känner igen om ett tag. För jag tror inte jag är riktigt redo för det än. Att läka tar nog tid....