Idag åkte vi in till stan igen, precis som förra veckan, och tränade lite miljöträning. Milo har ju tränats sedan 5 månaders ålder att funka i stan och vara avslappnad, och idag gick det lika super som vanligt :) Men det gäller ju att uppehålla träningen, annars försvinner det ju sakta men säkert.

Vi hade också sällskap med Erica och hennes underbara am staff Kira, som nu är 10 månader och superstor :) Hon var också enormt duktig och avslappnad, även om hon inte varit i stan alls lika ofta. Duktig tjej :)

Nästa vecka hoppas vi på att komma iväg till stan igen någon dag för lite träning.

Nu ligger Milo och sover i soffan, jättetrött efter 2,5 timmar i stan!

Har haft en period då mina tankar har förts extra mycket till våran älskade Prins som fick lämna oss allt för tidigt.

Han finns i mitt hjärta än, och där kommer han förbli. Så enormt mycket kom han att betyda för mig.

Filmen har varit uppe tidigare, men den tåls att läggas upp igen. För mig betyder den mycket.

Saknar och älskar dig gubben!

Haha, det är ju bara sååååå underbart med stafferyck!

Idag tog vi bilen till skogen så att Milo kunde raca runt lite, och det behövde han. Det var nog tre dagar sedan han fick springa lös senast, och det märks!

Han fick tokryck och sprang runt, fram och tillbaka, runt, runt, över bergen, hoppde över stenar, ner för bergen, fram och tillbaka! Haha, helt underbart. Och lyckan lyste riktigt i ögonen på honom. Dessa stunder är så underbara att beskåda, och man skrattar högt för sig själv över deras enorma glädje.

Sedan började det regna, så vi gick till bilen och åkte hem igen.

Väl hemma fortsatte vi med träningen.

Imorse hade vi ett 5 minuters pass med "luktburken" innan jobbet, och det gjorde vi nu med. 5 minuter räcker gott och väl nu i början, och bara för att befästa beteendet att lukta i burken.

Han ville gärna bita lite i den, men genom att ignorera beteendet så återgick han till att lukta igen när han insåg att bitandet inte gav någon utdelning.

Vi kommer nog ta ett 5 minuters pass ikväll igen, och träna upp en del av kvällsmaten.

Detta är kul! Och jag kan knappts bärga mig till nästa kurstillfälle!

Japp, här har vi dem, busfröna. Dock inte bröder på riktigt, men eftersom Benjis matte o jag är goda vänner så får dem dras med varandra ;)

Benji är ca 1 år yngre än Milo, och de fungerar superbra ihop. Har aldrig blivit några gruff, trotts att de inte träffas allt för ofta då dem bor i sthlm. Men vi försöker ses kontinuerligt och så ofta vi bara kan och har råd.

Snygga är dem iallaf :)

Idag började den efterlängtade kursen!

Vi startade med lite teori, och Milo skötte sig felfritt i teorisalen hela tiden. Han låg på min jacka, kikade på de andra hundarna lite, men sökte kontakt och bibehöll också kontakten långa stunder under hela passet.

Supernöjd med det beteendet verkligen!

Sedan gick vi vidare till specialsöksrummet där alla hundar skulle få prova på och starta inlärningen. En hund i taget blev det, och Milo och jag startade som nr 2.

För er som inte vet så innebär specialsök att hunden ska lära sig att skilja på olika utvalda dofter. Vi använder oss av té just nu, det är den lukten hunden skall leta efter, i en bana som är uppbyggd för just denna träning.

Det är en slags metallställning med hål i, där man stoppar ner burkar med olika lukter i. Hunden ska leta efter en viss doft här, i detta fall - téet!

Nåväl...idag började vi med att få hundarna intresserade av att lukta i burken med té-lukten. Varje gång hunden gick fram och nosade, så förstärkte man beteendet med god belöning! Milo fattade poängen med en gång, såklart :) Han är ju shejpad på olika saker sedan innan, så för honom var det lätt att förstå vad som förväntades av honom när han gjort rätt en gång.

sedan gick vi vidare med att lägga till ännu en burk, den burk man ska låta hunden lukta på innan man släpper ut den på banan, för att den ska veta vilken slags lukt den ska leta efter.

så, man väntade tills han luktade i denna burk = belöning.

Gick sedan vidare till banan, som består av 6 olika burkar, varav en innehåller té-lukten. Man berömde för varje burk han luktade i, och belönade sedan när han luktade i den burk med innehållet i.  

Så långt kom vi alltså idag, och Milo skötte sig jättebra. Han har mycket energi, och det syns att han älskar att jobba.

Men något jag la märke till var att han hade en tendens att försöka ta upp burken i munnen imellanåt, istället för att nosa i den. Säkerligen för att vi alldeles precis håller på att träna honom att apportera sina leksaker till leksakslådan! haha, där ser man! så den träningen låter jag ligga nere ett tag framöver.

Och...en burk har vi låtat med oss hem, och nu är der träning som gäller till nästa gång. Helt enkelt att  belöna  honom när han nosar i burken, och för våran del, att försöka befästa nosandet riktigt, riktigt mycket och hoppas på att "bittendensen" försvinner. För det beteendet vill vi inte ha kvar.

Detta känns riktigt kul, och det känns som om jag kommer bli riktigt nöjd med denna kurs och få ut mycket av det!

Något intressant är ju hur lätt det är att se vilka hundar som shejpats och som fått jobba med egna initiativ tidigare. Det var Milo och en hund till som visade detta väldigt tydligt. De andra hundarna ville gärna sätta sig ner och vänta när de inte förstod  vad som förväntades av dem. De är ju så vana vid att alltid någon talar om för dem va de ska göra. Och när ingen gjorde så, så visste de inte riktigt, och vågade kanske inte riktigt ta initiativet till att försöka själv. Dessa behövde alltså mycket mer hjälper för att komma igång.

Men det kommer nog släppa så småningom, när de fattar galoppen :) Men det är intressant och se!

Jag har jobbat på hundgården i ett par år nu. I början var det praktik, senare fick jag jobb, och i 1,5 år har det varit mitt arbete.

En trogen och underbar följeslagare har vi haft hos oss i ett par år, och hans namn var Pontus.

Han kom till oss som en inackordering, och skulle stanna på obestämd tid då hans matte var sjuk och fick ligga långa perioder på sjukhus.

Mattes kärlek till Pontus var så stark och så stor att hon vägrade släppa taget om honom helt. Därför ville hon att han skulle vara hos oss, och hon betalade månadsvis hans inackordering, trotts att pengarna var få.

Tiden gick, och troligtvis skulle Pontus aldrig få komma hem till sin matte igen...Hon var för svag för att själv ta hand om en hund, och hemtjänsten vägade att hjälpa till med hundrastning. Så Pontus blev kvar hos oss, och matte ringde varje dag för att höra hur han hade det.

Åsikten om hurvida det var rätt eller inte att låta hunden stå hos oss dag ut och dag in är säkert delad, men så var fallet, och det var inget vi kunde sätta oss emot. Det var mattes egna beslut.

Pontus blev dock mycket speciell för oss alla, och han kom in i våra rutiner och lärde sig snabbt att leva hundgårdslivet - och att njuta av det! Som den lilla Shi Tzu han var! :)

Han tog till sig gården som sin egen, och fick mer och mer frihet. Han fick röra sig fritt och gå lös på alla promenader. Han blev allas favorit!

Tiden gick....det måste ha gått i alla fall 2-3 år. Då kom dagen då matte blev väldigt, väldigt sjuk. Hon insåg att det denna gången bara fanns en väg att vandra, och ville så innerligt få träffa lilla Pontus en sista gång.

Personalen på sjukhuset gick med på detta, och pontus "smugglades" in på sjukhuset för ett sista farväl.

Matte ville bara träffa honom snabbt, det var för smärtsamt för henne att ha honom där längre.

Kort därefter somnade hon in, med ett kort på Pontus i sin hand. Han var verkligen hennes älskade.

Hon dog med en sista önskan, att Pontus skulle få stanna hos oss. Att vi skulle ta över honom. Och så gjorde vi.

Vi bestämde att pontus skulle få stanna hos oss och officiellt blir den "gårdshund" han redan varit sålänge.

Nu var gården hans! på riktigt! :)

Den lille parveln blev så fäst vid gården att han inte ens ville lämna den.

När det var dags för trimning försökte han rymma från bilen, och lyckades han så sprang han snabbt tillbaka in i sin bur. Haha...på något sätt så kändes det sorgligt att han inte gick att omplacera till ett riktigt hem, men det kändes ändå okej, då han älskade oss och ville stanna.

På något sätt så var det hans egna val, då han varit hos oss så länge redan, så såg han oss som sin familj och gården som hans hem.

För mig blev han hundgårdens egna hjärta...

Men i förrgår hände det som inte fick hända. Samma dag som han skulle in på undersökning för sitt rinnande öga så sprack hans hornhinna, av någon anledning vi själva inte har någon aning om. Han var okej på morgonen. Han hade enorma smärtor. Detta, tillsammans med det blåsljud han hade på sitt hjärta, så beslutades att han skulle få somna.

Pontus blev ca 13 år gammal, varav han fick leva sina sista tre år hos oss. Jag är tacksam för varje dag vi fick tillsammans, och alla tokigheter och trams han har hittat på under våran tid ihop.

Idag var första dagen på jobbet utan honom, och hundhuset kändes genast tomt och ödsligt. Något fattas, och känslan gick inte att få bort.

Ingenting kommer att bli detsamma utan tokiga Pontus som gärna retade gallfeber på resten av hundarna, och jag sörjer honom djupt.

På något underligt vis stal han en stor del av mitt härta, och gjorde det till hans. Precis så som han överbeskyddade gården och ägde den med hela sin lilla kropp och själ :)

Jag behåller dig i mitt hjärta förevigt Pontus! Du är en hund jag aldrig kommer att glömma.

Jag kommer nog aldrig igen att få möta en sådan klok hund...Men jag är glad att jag fick chansen att dela hans sista år med honom.

Idag var hundarna med mamma när jag var på jobbet. Fick ett samtal tidigt på morgonen där mamma lugnt talar om att Leo brutit en klo och att det blödde något fruktansvärt.

Fanns inget annat o göra än att åka in till veterinären, där de fick undersöka om hela klon åkt eller om det fanns rester kvar som var tvugna att tas bort.

Allt var dock borta, och han fick åka hem efter ett par timmar med en helrakad tass, bandage och antibiotika och smärtstillande för ett par dagar frammåt. Och en trattis såklart också...

Stackars gammelpojken har ont nu. Men är hos mamma över helgen där han kan få ta det riktigt lugnt utan en störande lillebror som oftast är som en virvelvind ;) Jag hoppas att såret läker fint och att en ny fin klo kommer ut snart....

Börjar med det roliga...

Om ca 2 veckor börjar kursen! Underbart! Avgiften är inbetald, så nu gäller det helt enklet.

Sedan måste jag ju bara berätta om hur otroligt klantig man kan vara när man heter Sara Parkkonen.

För ca en månad sedan försvann ju min plånbok med alla kort under inbrottet i bilen. Jag fick beställa nytt kontokort, göra ett nytt körkort och köpa en ny plånbok = otroligt omständigt och jobbigt.

Och nu har lilla sara återigen slarvar bort sin plånbok. Måste ha tappat den igår....så nu sitter man här och har återigen fått spärra alla korten och väntar på nya, med nya koder! *suck*

Det jobbigaste är väl körkortet...måste skicka in nytt kort, betala ännu en avgift och sedan väääänttaa....

fy fan säger jag bara för hur slarvig man kan vara....Men, men..går ju inte att göra något åt det, så ingen idé att slöda tid på att må dåligt över den ändå...

I helgen kommer Micha och Benji ner till Göteborg igen. Ska bli kul för hundarna att få träffas och leka. Det kommer bli mysiga dagar med massor av planer.

På lördagen ska vi åka iväg till Kungsbacka och hälsa på en gammal arbetskamrat som håller på att bygga ett eget hundcenter. Sedan ska vi hemmåt, laga god mat och dricka gott. Senare på kvällen ska vi ut på krogen och fira Michas 21 års dag :)

Ser fram emot helgen!!

Ha en bra dag!