Idag hade vi en riktigt trevlig söndagspromenad uppe i skogen med kompisen och hennes dvärgpincher. Vi satt länge uppe vid sjön och samtalde medan hundarna lallade omkring för sig själv eller sov i våra knän :) Sedan tog vi en sväng till pizzerian där vi ännu en gång fick tränat lite passivitet, vilket Milo är riktigt duktig på. Han låg på min tröjja största delen, den andra delen antog han sig uppgiften att jaga myror och också döda dem :D haha. Han gillar uppgiften och jag tror att han på något sätt insett att det är hans "mening med livet", gulligt va? :)

Något som dock gör så ont i mig är att Leo inte längre kan få lov att njuta av dessa promenader till sjön, då dem förbaskade människorna på skytteklubben envisas med att skjuta VARJE DAG! undandaget är vissa fredagar! Leo som är skotträtt klarar inte detta, och promenaderna blir som en pina för honom, vilket inte är rätt. Jag lider med honom och jag är oändligt trött på allt detta skjutande! Finns det ingen medkänsla för alla rädda djur längre???

En bekant till mig har även hon en skotträdd hund, dock tar han det värre än Leo som endå är lugn och trygg inne. Men hennes hund är livrädd inne som ute och vägrar röra sig i hemmet. De har bestämt sig att flytta, just för denna anledning! ska det verkligen få vara så??

Vi flyttar också snart, och då äntligen slipper Leo denna leda...min älskade prins.

Men min älskade mamma tog med sig Leo över till kommunen bredvid och tog milen med Leo, där han njöt och även han är nöjd här hemma nu. Men att man endå ska behöva förflytta sig långt bort för att ens hundar ska få njuta och må bra av livet, det kan jag bara inte förstå...det är sorgligt och riktigt irriterande! *arg*

Idag var jag, Leo, Milo och min mor ute i skogen på en 5 km promenad. Egentligen tänkte vi ta milen men eftersom Milo verkar lite krasslig så struntade vi i det.

Vi gick på ett ställe där det finns en hel del joggare, och ni kan ju tänka er att Milo tyckte det var enormt roligt!! haha. Jag fick ha honom kopplad då han annars skulle jaga efter varenda en ;)

Men vi fick dock chansen att klicka lite på dem och det gick jättebra faktiskt! En skön dag i skogen alltså...Förövrigt har vi faktiskt baarraaa tagit det lungt och myst, vilket inte vart sådär jätte populärt av alla, eftersom vissa unga herrar gärna skulle vilja jobba hela dagen lång...men jag är av den åsikten att vissa unga herrar också ska lära sig att ta det lungt och VILA :)

Idag har vi haft ännu en bra dag. All träning med Milo går bara frammåt än sålänge, och det känns bara såå bra.

Burträningen fortsätter att gå frammåt och idag gick jag ett litet spår och han tappade det inte en enda gång :)

Jag är också väldigt stolt över min lilla prins som blir bättre och bättre på inkallningsbiten. Tidigare idag när vi var ute i skogen mötte vi två hästar med sina ryttare, jag kallade in Milo och han tvärvände och kom rusandes med världens känsla :)

Dessutom är det så kul att han redan är helt fokuserad på mig under våra träningspass. Igår släppte han mig knappt ur sikte på planen även om det var lite störningar såsom två tjejer som satt och pratade på en trappa alldeles intill och en moped som kom körandes.

Så ni får allt vänta ett tag till på att läsa om mina klaganden när han kommer in i trottsåldern! Haha.

Nu bakar jag bullar och Milo ligger i buren i rummet och sover! Hoppas ni får en bra kväll allihopa!

Jaa, han är så underbar min lilla ulmekott. Förutom att han är så otroligt söt som en nallebjörn så verkar han ha en otroligt lugnande effekt på människor - eller snarare hundrädda människor.

Han har under åren hjälpt flera personer att bli kvitt sin hundrädsla, och endå är han inte speciellt lugn av sig. Så varför vet jag inte riktigt, men visst är det kul!

Senast förra veckan hade jag min pojkväns mamma på besök här hemma, och hon skulle även sova över, och hon om någon är rädd för hundar! Besöket var inte planerat utan det var bara tvunget att bli så, därför bestämde vi oss för att sätta upp kompostgaller för att hon skulle slippa bli rädd. Men det tog inte många minuter innan Leo endå fick vara fri i hela lägenheten och det verkade kännas rätt okej för hennes del.

Dagen efter skulle jag till jobbet och när jag kom hem insåg jag att hans mamma nu faktiskt satt och klappande och pratade till Leo som ingenting! Helt otroligt!!

Efter detta har hon kommit på besök två gånger, vilket är de första tre gångerna under de tre år som jag och pojkvännen varit tillsammans. Så jag inser att Leo faktiskt har "helat" hennes hundrädsla lite - även om det säkert bara är just honom hon inte är rädd för.

En andra person på kort tid är min mammas killes 8 åriga son. Han har varit enormt rädd för hundar, men efter att ha träffat Leo så säger han: "guuud vad jag ääällssskkkaaarrr hundar"! haha. Men mest älskar han stora, lurviga hundar, och han pratar ofta om "den vita hunden" som han gärna vill hälsa på!

Idag har jag och Milo tränat lite på ingångar, backa och ligga på filt. Sedan har vi också födrivit tiden med att gömma boll som han sedan får leta efter. Jättekul tycker han :)

Och ännu en positiv uppdatering om burträningen, 25 minuter idag!! Imorgon ska vi öka med 30 minuter, sedan planerar jag att placera min mamma i soffan medan jag och Leo tar en sväng ut, så får vi se om han gnäller när han hör oss gå iväg. Om inte, ja...då har jag nått en del av mitt stora mål - att kunna gå ut med hundarna en och en! *hoppas, hoppas*

Idag har varit en lugn dag för oss alla. Jag och Leo tränade lite ingångar, backande och apportering. Dock känner jag att vi har tappat en hel del av våran träning sedan Milo kom in i våra liv, vilket egentligen inte är så konstigt. Tiden har inte riktigt räckt till att träna båda när Milo är en sådan krävande och energifull valp. Utan min mamma hade jag aldrig klarat det! Hon tar med Leo på lågturer i skogen nästan varje dag, och det är jag bara sååå tacksam för. Men såfort Milo kan vara själv i buren någon timme eller två så tänker jag komma igång med min och Leos träning också!

Jag och Milo gick till den stora fotbollsplanen idag och vi tränade lite ingångar, backa, kontakt och följsamhet. Det gick jättebra även med störningar såsom människor som gick förbi :)

Sedan har vi också fortsatt med burträningen och idag har vi gjort stora framsteg! Första ensamheten blev 10 minuter och andra gången i hela 16 minuter! Jag är jättenöjd med dessa framsteg men kommer endå att fortsätta gå sakta frammåt. Vårat mål för denna veckan är 20 minuter + att han ska kunna ligga tyst i buren medan jag är inne och duschar. Håll nu tummarna för att det går vägen! :)

Idag är den första dagen på länge där vi haft klarblå himmel, sol och VÄRME! Helt underbart verkligen!

Så jag och Milo bestämde oss för att ta en skön promenad i skogen med min goda vän Micha och hennes Dvärgpincher Junior. Jag valde att inte ta med mig Leo på denna promenad eftersom att vi tränar på att dessa två ska kunna gå ihop. Junior tycker valpar är lite läskiga och kan bli lite elak ibland.

Men idag gick det bättre än väntat! I skogen släppte jag Milo och efter en stund testade vi att släppa Junior också. De brydde sig knappt om varann! Sååå skönt.

Men har ni hört om en Dvärg Pincher som badar?! Haha, det har inte jag. Men jo, det gör Junior, utan massa lock och pock...han hoppar i självmant! Och han älskar det!

Milo är dock väldigt skeptiskt för detdär, men jag klickade lite i vattnet och det gick bättre! Idag stod han upp till magen och han stod också kvar ett bra tag. Så det går frammåt, och jag hoppas att han så småningom kan välja att bada självmant.

På hemvägen hände däremot något jättetråkigt....Junior fick ont i sin ena tass och har antagligen fått en liten sticka mellan tårna. Vi såg inget när vi kikade, men han vägrade att gå på benet och det var tydligt att han hade ont. Hoppas nu bara att det blir bättre och att ni slipper massa veterinärkostander.

Här kommer lite bildbevis också:

Har precis kommit igång med bloggandet, så detta blir mitt första testinlägg :)

Har tänkt att använda denna bloggen till att först och främst skriva om min hundträning - våra framsteg och snedsteg, och framförallt våran utveckling tillsammans.

Min Samojedhane heter Leo och är 6 år gammal. Vi klickertränar.

Min Staffordshire Bullterrierhane heter Milo och är 4,5 månader gammal. Även vi klickertränar. Med honom har jag också bestämt mig för att uppfostra helt med posetiv förstärkning och genom "klickertänket". Än sålänge har det gått strålande, och jag tror verkligen på denna metoden!

Idag har jag och Milo också kommit igång med spårträningen. En god vän hjälpte mig lite i fredags, nybörjare som man är inom det området, och idag gick jag alltså mitt första egna spår :) Det gick bättre än väntat och Milo tappade det lilla spåret en gång, för att snabbt fånga upp det igenom och nå slutet! *glad*

Detta ska vi garanterat fortsätta med, jätte kul ju!

Såhär ser mina prinsar ut: