Eller nya och nya, de lekte och umgicks massor när de var valpar, sedan flyttade vi och det blev aldrig av att vi sågs mer.

Men nu äntligen, båda två lite över året, så bestämde vi att vincent och Milo skulle få träffas igen.

Vi möttes i stan, båda hundarna vääääldigt intresserade av varandra.

Milo fick ordentligt med bra träning, då vi kommit så otroligt långt med just träningen i stan. Ensam kan han gå med konstant kontakt i stort sätt hur länge som helst idag! Men med en sådan stor störning som en hund bredvid sig...det var svårt...han han ville gärna ligga på i kopplet.

Men jag stannade konsekvent varenda gång han drog, och han föll fint tillbaka vid min sida. Detta fick vi upprepa många, många gånger innan myntet trillade ner hyfsat! Men jag är nöjd, verkligen! Han var superduktig!

Sedan tog vi spårvagnen hem till mig. I spårvagnen var det inga problem. Milo är ju så van att åka spårvagn att han kan göra det i sömnen :) Så han la sig tillrätta (mitt i gången i vanlig ordning) och bredde ut sig på sidan, raklång :) *duktig*

 Vincent var också väldigt duktig, som inte alls är van vid att åka kommunalt!

Väl i Majorna tog vi oss upp till sjöbergen, där vi planerade att släppa hundarna. Vid dethär laget hade dem vant sig vid varandra och kunde gå lungt jämsides, utan att hälsa - vilket var våran plan.

Leken gick över fäväntan från min del! Milo är väldigt undergiven, det visste jag ju, men dessa två är jämngamla hanhundar, och visst kan det hända något! Men nej, de lekte otroligt bra tillsammans, inget gruff över huvud taget! Det enda vi måste träna mer på under lek är just att stressa ner. Det krävdes att jag fick ta Milo ett par gånger så han fick varva ner sig ett tag, annars kan han ju hålla på i evigheter!!

Men som sagt...hur bra som helst gick det!!

Börjar med lite jage:

Pusskalas:

Mer jage, dem ser så glada ut :)

Sedan över till brottning:

Tillslut var bådatvå utpumpade och behövde sig en liten vilopaus:

Jag är verkligen superglad att Milo fungerar så otroligt bra ihop med andra hundar, och till och med, med en jämngammal hanhund.

Det skulle vara kul om de får fortsätta lära känna varandra ordentligt :)

Nu vill jag också avsluta med några bilder på fina Vincent, för ja...han är underbart vacker att titta på!

 Trött:

Fin kontakt med matte:

Ännu en fin kontakt:

Tack för idag Lizzan och Vincent!! Det har varit jättekul!

Nu är det färdigt!

Mitt efterlängtade, specialbeställda halsband till Milo.

Det är helt underbart, och jag verkligen älskar det!!

Nu längtar jag bara tills det kommer hem i brevlådan så Milo kan få ha det på sig :)

Det är gjort av underbara Zarah på www.zawicca.se

Idag tog jag och Milo oss in till stan. Vädret var underbart och varmt!!

Vi mötte upp en vän med hennes 10 veckors Am staff-tös Kira :)

Guuuud vilken bedårande liten skit, och jag blev riktigt imponerad över hur trygg hon verkar vara i sig själv. Väldigt stabil och positiv till livet.

Matte gick in för att handla, men hon satt kvar utan ett ljud och kikade på omgivningen.

Milo tyckte också att hon var sööööööt, och de nosade och hälsade lite på varandra.

Medan vi åt våran mat på uteserveringen låg sedan hundarna på var sin filt och sov.

Milo skötte sig riktigt bra, och bryde sig inte om omgivningen speciellt mycket. Han är ju van vid stan, och detta var bra träning då det blir mer utevistelse på caféer i sommar!

Tack för en trevlig dag :)

Och här har ni underverket:

Idag var det kursavslutning på jobbet. Omplaceringen Bamse har mycket kvar att lära, men han har blivit så ennoooorrrmmmttt mycket bättre. Han har kommit ner på jorden och han har en enormt bra kontakt. Han VILL jobba, och när han är koncentrerad är han en superhund! Vi ska nu fortsätta jobba om veckorna såfort det finns tid över, för att bibehålla allt han har lärt sig.

Eftersom att hundarna kommer och går på jobbet så försöker jag alltid att hålla ett sorts känslomässigt avstånd ifrån dem. Visst tycker jag om dem allihopa, vissa mer och vissa mindre, men aldrig att jag tillåter mig själv att skapa några speciella band eller få några starka känslor för någon av dem. Allt för att skydda sig själv mot att dag ut och dag in behöva skiljas ifrån någon man älskar. Detta har funkat bra hittills!

Men...

 det är verkligen omöjligt att inte skapa några band eller inte få några känslor för en hund man tränar och jobbar med. Nej...det skulle vara omöjligt.

Bamselille har fångat mitt hjärta, och vi har kommit väldigt nära varandra.

Idag låg han i mitt knä (som han egentligen inte fick plats i) på rygg, ute på apellplanen under en vilopaus, o vi gosade och kliades.

Det var nästan så att tårarna började rinna, för det känns så sorgligt.

Fast...jag vet inte vad som känns mest sorgligt...Att han en dag kommer åka, eller att ingen faktiskt verkar vilja ha honom? Fortf ingen som visat intresse...

Han har verkligen fångat mitt hjärta...

Över till lite Milo-prat.

Idag stod Milo utomhus i en personalbur under kurstimmarna. En av deltagarna gjorde en misslyckad inkallning med sin stora doberblandning-hane, som sprang sitt egna race en stund. När han fick syn på Milo sprang ha såklart dit...

Jag tänkte att "nu smäller det väl säkert", då doberblandningen inte alltid är speciellt snäll mot alla hanhundar...men Milo sa inte ett ljud! De stod o nosade på varandra genom gallret en stund, sedan gick hunden iväg...

Blev väldigt positivt överraskad där faktiskt! Duktiga Milo =)

För att finna sig själv igen så måste man stoppa upp, fundera och känna.

Stanna upp, tänk, känn!

Jag tror att jag äntligen har gjort just detta - funnit mig själv, mitt riktiga jag. Jag har insett saker och jag känner mig rent av lycklig - på riktigt. En sådan glädje som egentligen inte går att beskriva, den bara finns där, hela tiden.

Mitt liv stannade upp, och tog en helt ny och okänd vändning. Att vandra in i ovissheten är alltid skrämmande till en början, men sedan blir det faktiskt spännande!

Att vara ensam har gjort mig starkare igen. Och så som jag har det nu, ja...jag stortrivs!

Att känna sig hel! För det är verkligen så jag känner mig just nu.

Att slippa tänka på någon annan än sig själv om man känner för det, det är en enorm frihetskänsla.

Jag trodde faktiskt inte att jag kunde känna såhär, men det gör jag, och nu förstår jag vad andra snackar om.

Livet är verkligen underbart! :) Tror inte det kan bli så mycket bättre!

Igår började dagen trevligt med lite glassätande med en "nyfunnen vän" :) Haha, det var jätte mysigt verkligen!

Senare på kvällen åkte jag och en gammal, god vän, till Linés Kök & Bar och drack lite öl! Det var super trevligt. Tanken var väl att senare dra vidare ut på krogen, men så långt kom vi aldrig. Fast det var riktigt, riktigt trevligt endå, speciellt när personalen var så otroligt trevliga. Vi hade riktigt roligt, och skojade runt med dem lika mycket som dom skojade runt med oss.

Dit kommer jag helt klart att komma tillbaka nästa gång det blir förfest eller man har lust att bara ta några öl! verkligen!

Tack Lizzan för en minnesvärd kväll! Hoppas vi kan göra om det igen snart!

Nu känns det mer verkligt, det känns att det snart är verklighet.

26 maj har jag halkan, och 11 juni teoriprovet. Klarar det dem två, kan jag i stor sätt ha mitt körkort i handen inom tre veckor, om jag klarar uppkörningen. Min lärare tror inte att det kommer vara några problem, därför gäller det nu att plugga stenhård de veckor som är kvar! Jag måste bara ha kortet!!

Månaderna med körning har gått rätt smärtfritt, pengamässigt. Kanske är jag en "naturbegåvning"? HAHA.

10 lektioner har jag tagit, sedan kört hemma 2-3 gånger/veckan i 6 månader ungefär. Min underbara körskolelärare tror att jag kanske behöver 2-3 lektioner till på sin höjd. Det känns verkligen bra! Inte så mycket pengar alltså.

Men håll snälla ni tummarna för mig den 11 juni! klarar jag teorin så är det bara att köra på sedan!!

Idag roade vi oss med att promenera i skogen.

Milo fick springa lös ett tag och röja, men med tanke på årstiden (alla djur med ungar) så blev det inte under hela promenaden.

Körde lite inkallning, och vid ett tillfälle (lukt på god fläck) fungerade det inte. Jag inser att jag måste träna ÄNNU mer inkallning, helst med störningar, annars går det super.

Kanske måste jag också jobba på att göra belöningarna ännu bättre!?

Det märks att Leo börjar bli gammal. I slutet av promenaden sackade han efter en hel del och lunkade på i sin egen takt. Han blev trött stackarn.

Man vill lixom inte se det, men jag har verkligen insett nu att Leo blir äldre, och att han inte kommer finnas för evigt. Det slog mig idag, och kroppen fylldes av en såndär jobbigt sorglig känsla. Älskade Leo har funnits hos mig sedan jag var 13 år gammal, nu är jag 20. Han har funnits vid min sida genom hela min ungdom, och bara tanken på att han kanske är borta om 3-5 år...det är oförståerligt...och jag önskar att det inte behövde hända.

Jag har redan tagit adjö av tre älskade hundar i mitt liv, men man vänjer sig aldrig. Varje gång är precis lika smärtsam, även om vissa hundar fastnar djupare i hjärtat än andra.

Leo är dock den hund som jag uppfostrat från start, haft sedan valp, och som är helt och hållet präglad på mig. Han är en del av mig helt enkelt...och vad ska jag göra utan honom? Han finns ju alltid där...eller?