Jag har jobbat på hundgården i ett par år nu. I början var det praktik, senare fick jag jobb, och i 1,5 år har det varit mitt arbete.

En trogen och underbar följeslagare har vi haft hos oss i ett par år, och hans namn var Pontus.

Han kom till oss som en inackordering, och skulle stanna på obestämd tid då hans matte var sjuk och fick ligga långa perioder på sjukhus.

Mattes kärlek till Pontus var så stark och så stor att hon vägrade släppa taget om honom helt. Därför ville hon att han skulle vara hos oss, och hon betalade månadsvis hans inackordering, trotts att pengarna var få.

Tiden gick, och troligtvis skulle Pontus aldrig få komma hem till sin matte igen...Hon var för svag för att själv ta hand om en hund, och hemtjänsten vägade att hjälpa till med hundrastning. Så Pontus blev kvar hos oss, och matte ringde varje dag för att höra hur han hade det.

Åsikten om hurvida det var rätt eller inte att låta hunden stå hos oss dag ut och dag in är säkert delad, men så var fallet, och det var inget vi kunde sätta oss emot. Det var mattes egna beslut.

Pontus blev dock mycket speciell för oss alla, och han kom in i våra rutiner och lärde sig snabbt att leva hundgårdslivet - och att njuta av det! Som den lilla Shi Tzu han var! :)

Han tog till sig gården som sin egen, och fick mer och mer frihet. Han fick röra sig fritt och gå lös på alla promenader. Han blev allas favorit!

Tiden gick....det måste ha gått i alla fall 2-3 år. Då kom dagen då matte blev väldigt, väldigt sjuk. Hon insåg att det denna gången bara fanns en väg att vandra, och ville så innerligt få träffa lilla Pontus en sista gång.

Personalen på sjukhuset gick med på detta, och pontus "smugglades" in på sjukhuset för ett sista farväl.

Matte ville bara träffa honom snabbt, det var för smärtsamt för henne att ha honom där längre.

Kort därefter somnade hon in, med ett kort på Pontus i sin hand. Han var verkligen hennes älskade.

Hon dog med en sista önskan, att Pontus skulle få stanna hos oss. Att vi skulle ta över honom. Och så gjorde vi.

Vi bestämde att pontus skulle få stanna hos oss och officiellt blir den "gårdshund" han redan varit sålänge.

Nu var gården hans! på riktigt! :)

Den lille parveln blev så fäst vid gården att han inte ens ville lämna den.

När det var dags för trimning försökte han rymma från bilen, och lyckades han så sprang han snabbt tillbaka in i sin bur. Haha...på något sätt så kändes det sorgligt att han inte gick att omplacera till ett riktigt hem, men det kändes ändå okej, då han älskade oss och ville stanna.

På något sätt så var det hans egna val, då han varit hos oss så länge redan, så såg han oss som sin familj och gården som hans hem.

För mig blev han hundgårdens egna hjärta...

Men i förrgår hände det som inte fick hända. Samma dag som han skulle in på undersökning för sitt rinnande öga så sprack hans hornhinna, av någon anledning vi själva inte har någon aning om. Han var okej på morgonen. Han hade enorma smärtor. Detta, tillsammans med det blåsljud han hade på sitt hjärta, så beslutades att han skulle få somna.

Pontus blev ca 13 år gammal, varav han fick leva sina sista tre år hos oss. Jag är tacksam för varje dag vi fick tillsammans, och alla tokigheter och trams han har hittat på under våran tid ihop.

Idag var första dagen på jobbet utan honom, och hundhuset kändes genast tomt och ödsligt. Något fattas, och känslan gick inte att få bort.

Ingenting kommer att bli detsamma utan tokiga Pontus som gärna retade gallfeber på resten av hundarna, och jag sörjer honom djupt.

På något underligt vis stal han en stor del av mitt härta, och gjorde det till hans. Precis så som han överbeskyddade gården och ägde den med hela sin lilla kropp och själ :)

Jag behåller dig i mitt hjärta förevigt Pontus! Du är en hund jag aldrig kommer att glömma.

Jag kommer nog aldrig igen att få möta en sådan klok hund...Men jag är glad att jag fick chansen att dela hans sista år med honom.

Idag var hundarna med mamma när jag var på jobbet. Fick ett samtal tidigt på morgonen där mamma lugnt talar om att Leo brutit en klo och att det blödde något fruktansvärt.

Fanns inget annat o göra än att åka in till veterinären, där de fick undersöka om hela klon åkt eller om det fanns rester kvar som var tvugna att tas bort.

Allt var dock borta, och han fick åka hem efter ett par timmar med en helrakad tass, bandage och antibiotika och smärtstillande för ett par dagar frammåt. Och en trattis såklart också...

Stackars gammelpojken har ont nu. Men är hos mamma över helgen där han kan få ta det riktigt lugnt utan en störande lillebror som oftast är som en virvelvind ;) Jag hoppas att såret läker fint och att en ny fin klo kommer ut snart....

Börjar med det roliga...

Om ca 2 veckor börjar kursen! Underbart! Avgiften är inbetald, så nu gäller det helt enklet.

Sedan måste jag ju bara berätta om hur otroligt klantig man kan vara när man heter Sara Parkkonen.

För ca en månad sedan försvann ju min plånbok med alla kort under inbrottet i bilen. Jag fick beställa nytt kontokort, göra ett nytt körkort och köpa en ny plånbok = otroligt omständigt och jobbigt.

Och nu har lilla sara återigen slarvar bort sin plånbok. Måste ha tappat den igår....så nu sitter man här och har återigen fått spärra alla korten och väntar på nya, med nya koder! *suck*

Det jobbigaste är väl körkortet...måste skicka in nytt kort, betala ännu en avgift och sedan väääänttaa....

fy fan säger jag bara för hur slarvig man kan vara....Men, men..går ju inte att göra något åt det, så ingen idé att slöda tid på att må dåligt över den ändå...

I helgen kommer Micha och Benji ner till Göteborg igen. Ska bli kul för hundarna att få träffas och leka. Det kommer bli mysiga dagar med massor av planer.

På lördagen ska vi åka iväg till Kungsbacka och hälsa på en gammal arbetskamrat som håller på att bygga ett eget hundcenter. Sedan ska vi hemmåt, laga god mat och dricka gott. Senare på kvällen ska vi ut på krogen och fira Michas 21 års dag :)

Ser fram emot helgen!!

Ha en bra dag!

Igår fick vi äntligen våran efterlängtade jacka till Milo, som Benjis matte Micha har ordnat till oss. Den är riktigt, riktigt snygg, och Milo älskar att ha den på sig. Han ser riktigt mallig ut, och verkar trivas med värmen på promenderna. Han är enormt fjompig när det kommer till både regn och kyla, och vill gärna inte vara ute om det är för kallt. Nu verkar han dock vara lite mer tillfreds med promenaderna.

Här kommer lite bilder på snyggingen från dagen promenad i det underbara vädret. Leo fick vara med på ett hörn också :)